jahapp...

Kom precis hem från läkaren som tog 140kr för ett återbesök på 5 min.
Jag ska få en remiss till sjukhuset så att läkarna där får leka lite med mig. Får väl se om de hittar nåt eller inte...
Sitter i sängen nu och myser. Är glad över min nya topp och det luktar gröncurry-kokosmjölk-kyckling gryta från micron och jag är hungrig!

Ikväll blir det till att försöka börja med nya kursen i skolan. Skönt att vara av med de dubbla tentorna som var förra veckan, ska bli spännande att se vad jag får för betyg bara. Och i lördags åkte jag till Vallentuna och hälsade på där. Det var länge sen nu så det var roligt att sitta och prata fram till efter midnatt. Sen på söndag var jag och D på en dansföreställning som heter Vibragera som uppfördes av två hörande och två döva dansare. Det var väldigt speciellt och abstrakt men ganska häftigt ändå. Ljudet under föreställningen växlade mellan tystnad, brus och dov bas som gjorde att hela salen vibrerade. Men det var för att de döva i publiken skulle kunna känna ljudet. Och på kvällen blev det Stand-up på Big Ben. De har tydligen gratis sånt varje söndag så dit kanske man ska gå oftare - någon som vill följa med?

nej nu kan jag inte skriva mer... min mage skriker efter mat..

Kampen om morgonen

Jag är så väldigt morgontrött. Och envis. Men D är också envis...
Han var fast bestämd att få upp mig tidigt och att jag skulle gå med honom till bussen för att vakna. Det var inte roligt alls. Men det var säkert bra. Det var kallt och ljust ute och jag kände mig som en trött gammal hund som var ute för att rastas. Väl hemma satt jag inrullad i täcket, drack te och tittade klart på filmen jag somnade framför igår. Sen somnade jag en liten stund.

Ursäkten (jag kommer alltid ha argument för att få sova på morgonen) är väl att jag sov för lite igårnatt eftersom jag satt och tentapluggade och sen var uppe tidigt för att skriva omtentan i juridiken. Jag tror att jag klarade den, det känns rätt bra. Tillbaka till ämnet: jag behöver lära mig en dygnsrytm. Men varför ska mornarna vara så svåra? Det är hemskt att gå upp tidigt och jag är mest en grinig zoombie.

Det är nog tur att D är så envis och tycker om mig så mycket som han gör, annars skulle han nog aldrig orka få ordning på mig.

Allvar

Dagens blogginlägg har tre punkter: Gammal, sommar och omtenta.

- jag tror jag börjar bli gammal och vuxen. Min yngre bror använder sig av ord i sammanhang som jag inte känner igen. Även om jag inte använder tonåringarnas språk längre så trodde jag ändå att jag förstod det... gammal!

- Till slut har jag kommit fram till ett definitivt beslut om hur sommaren ska spenderas. Jag har velat lite fram och tillbaka mellan att söka jobb och att skriva. Men jag har inte sökt några fler jobb, kan hända att jag kollar lite vad som finns för det kan vara trevligt att jobba några dagar. Men jag har bestämt mig för att skriva. Hoppas att jag kan ta mig i kragen och vara effektiv så att sommaren inte försvinner till att sola, slappa och leka runt. Fast sånt är också viktigt.
Sommaren kan bli väldigt jobbig då det är ganska jobbigt det jag ska syssla med. Men jag vet att jag kan klara det. Och det känns skönt att veta att D kommer vara där. Jag är ganska säker på att han inte kommer springa sin väg för att det blir några tunga dagar.

- Omtentan är på Onsdag morgon. Idag är det söndag... jag fick tacka nej till släktkalaset som skulle fira mormors 79årsdag. Imorn och tisdag är det obligatoriska redovisningar på universitetet. Nu är det allvar. Jag måste få in allt om juridik i huvudet igen. och jag måste få in mer fakta för det vore inte särskilt roligt att behöva göra en omtenta till på samma ämne.

Flickan som ropade Ooh!

Alla känner till historien om pojken som ropade varg. Han ropade och ropade och folk reagerade men där fanns inget. Sen var det ingen som trodde honom när det var på riktigt.

Just nu känner jag mig som flickan som ropade Ooh! Nämnt namnen på killar som jag träffat men inget som utvecklat sig till nåt riktigt. Så nu, när jag ropar Ooh! och det är på riktigt. Jag känner att det är svårt att greppa eller försöka beskriva men det har varit seriöst och allvar från första stund. Det är riktigt. Det är verkligen RIKTIGT. Men då är det ingen som reagerar.

Han träffade min familj förra helgen och på söndag firas mormors födelsedag med släkten. Mamma sa något i förbifarten men jag förstod inte vad hon syftade på - om jag tänkt att han skulle följa med eller om det var en diffus inbjudan från hennes sida. Så jag frågade och fick ett svar som löd ungefär (om man kortar ner det): Ja, jo men han är välkommen... jag tänkte väl mer om det bara är nåt tillfälligt så... men annars.. men om det är seriöst... jag menar ni har inte känt varandra så länge...

Mamma och alla andra: HAN KOMMER STANNA KVAR. Det är han och jag nu.

(kanske ska tillägga att min mamma tyckte mycket om det intryck hon fick av honom. Men just nu är jag lite arg och besviken, det är evigheter sen jag kände som jag gör nu och varken familj eller vänner verkar förstå det)

Reaktionsbildning

kallas det när man reagerar motsatt mot vad man känner.. som i natt när jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen och blev lite grr fast jag egentligen var otroligt lycklig.

haha... det mänskliga psyket är intressant...

Dags att gå till dagis och hämta Pipgris och Gnäll (det är deras nya smeknamn).
Tjipp!

Vår och allt som hör till...

Våren är här... det ser ni väl på fotot ovan.
Och plötsligt kommer det Stora Ord flygande mot mig utan att jag får en chans att tackla dem... Jag är lite osäker på om jag tycker att Stora Ord ska flyga hur som helst, det är läskigt. Det borde finnas en person i fysisk form ståendes framför mig som håller koll på orden och kan hindra mig från att låta Lyckan och Rädslan att bråka om hur de ska tolka det.

Det blinkar ett streck på skärmen framför mig, det vill att jag sätter mina tankar i ord och kastar dem till den hungrande världen så de kan sluka dem hela. Men jag drar försiktigt ihop dragkedjan och gömmer mig i mitt påhittade tält. Här finns bara plats för tankar om pedagoger och skola. Jag måste sluta sega och få det här gjort. Tror jag ska stanna i det här låtsas tältet tills jag är närmare 'klar' ... SEN kan jag möta alla saker som plötsligt fått vingar och susar omkring där ute.

(Jag vet att jag inte reagerar som jag vill... men jag klarar bara det som får plats i tältet just nu. Mitt osynliga tält.)

Drömmar och lagom stora ord

Inatt hade jag två drömmar som jag minns.
I den ena drömmen kom Kris till mitt hus för att ge tillbaka pengarna han stal från mig i somras. Jag skulle bara hitta rätt kläder att ha på mig för jag skulle träffa D inne i stan efteråt. Kris skulle med ett flyg så vi skulle göra sällskap till stan där han skulle ta ut pengar i en bankomat och ge mig.
I den andra drömmen fick jag och D ett val och vi valde att lämna den här världen för en annan. Lite Narnia-känsla då vi inte visste när eller om vi skulle kunna återvända. Det var mycket natur och ingen modern bebyggelse, alla var glada och sjöng i sommarvärmen.

Jag tror att mitt undermedvetna försöker säga åt mig själv att sluta vara arg på Kris och att njuta av det jag har nu. Och att jag vill glömma vardagen och bara umgås med D. Vilket är sant... jag har börjat känna mig stressad då jag inte hunnit med så mycket som jag tänkt.

Förutom mina drömmar har jag funderat kring det här med ord. När de ord man säger för att uttrycka det man känner för någon känns alldeles för små och alternativet är ord som känns för stora - vad säger man då? Finns det inga ord som är lagom stora?

snö snö snö stress

Sömnigt går jag och drar upp rullgardinen. Och hela världen är täckt med vit snö. Och det snöar. Utanför fönstret står en fågel och pickar med näbben ner i gräset så snön skvätter omkring henne. Jag tror att hon letar efter mat.

Tanken var att inlägget skulle handla om hur mycket hjärnan kan hinna med under fyra minuters sömn och hur lite man kan hinna på en vaken timme. Men nu börjar jag inse att det var min gamla vän stressen som började titta fram.

När jag tittar på fågeln där ute så blir det till en påminnelse för mig själv: man kan inte fokusera på allt samtidigt utan får välja ett ställe och arbeta klart med det först.
Nyss kom en skata och skrämde bort den andra och utnyttjar att någon redan bearbetat en liten plats. I skolan har vi en gruppuppgift där vi muntligt ska redovisa om en pedagog. Sen har vi en individuell uppgift där vi ska skriva om minst 2 pedagoger och det verkade på läraren som att det var helt ok att använda sig av grupparbetet till den individuella uppgiften. Och kanske borde jag göra det, göra som skatan, underlätta för mig själv och välja ett område som redan blivit bearbetat.

Dags för frukost.

Relationsstatus

Jag har funderat lite över det där med relationsstatus på facebook. Om någon inte har facebook så handlar det om att man kan välja att visa sin relationsstatus på sin profilsida. Då står det antingen Singel, komplicerat, i ett förhållade eller i ett förhållande med (namnet på den man är tillsammans med). Eller så kan man välja att inte visa någon sådan status.

Facebook känns på ett sätt väldigt larvigt men samtidigt har det blivit ett ställe där vänner blir uppdaterade om varandra och håller kontakten. så fort en person skriver eller ändrar något på sin sida vet alla om det. Så vad tycker jag egentligen?

- Om man vill tala om för världen och alla sina vänner att man har träffat någon/blivit singel så är det väl jättebra.

- Om man är osäker på vart man står eller det är på väg att bli nåt/ta slut kan det lätt bli fel om ena skriver en sak i sin profil och den andra skriver något annat. (det borde inte vara så seriöst men säg att A ändrar sin status till 'i ett förhållande' och B har kvar sin som singel... så kan det ju uppfattas som lite udda.)

-Är man seriöst upptagen/eller ensam singel så visst men den dagen när det är osäkert eller jobbigt - vill man verkligen visa alla vänner och bekanta det?

Personligen vill jag tala om för halva världen att jag träffar någon och att jag är lycklig...men när jag ser hur någon nära mig ändrar sin status från 'i ett förhållande med...' till 'i ett förhållande' till 'komplicerat' till att inte visa någon relationsstatus så börjar jag undra. Jag visste självklart om allt innan, men vill man visa halva världen att man har kärleksbekymmer?

jag snackar så mycket skit

jag snackar så mycket skit med mig själv i mitt eget huvud. Varför säger jag ens saker jag vet inte stämmer, som att det skulle kunna vara nåt annat än bulldegen igår (läs föregående inlägg). Varför hittar jag på ursäkter att inte börja leva som jag tänkt?
I morse tog jag mig ut på en rask promenad och lagade ordentlig lunch innan skolan.

Tror det är dags att vi alla börjar tro på det vi vet och känner. Både gällande relationer till andra människor men även gällande att vi faktiskt är ambitiösa kompetenta inom det område vi är verksamma inom.
Tror det är dags för oss alla att sluta komma med ursäkter inför oss själva - oavsett vad det gäller. Att röra på sig mer, att äta bättre, att sova rätt mängd, lägga tillräckligt med energi och tid på studier/jobb.

Så - sluta snacka skit!

(det kommer nåt bra halvfilosofiskt inlägg snart igen, känns som jag bara skriver en massa ... jag vet inte vad, just nu.)

Ibland kan man undra

... om det är bulldeg eller rädslor som gör att magen känns konstig.

Stugan jag bor i luktar nygräddade kanelbullar. Lillebror och D var här och hjälpte mig baka och spela lite spel. Blev mycket senare än planerat och kändes som att jag bakade mest å de andra bara hängde men det blev trevligt ändå.

Sitter med en kopp te och en väldigt stor bulle och har en diffus känsla i magen. Först trodde jag det var plötsligt kramsjuka och saknad som kom när jag blev ensam. Sen trodde jag det var bulldegen jag åt... det sägs ju att man inte ska äta bulldeg för annars får man ont i magen.

Jag tror fortfarande att det är bulldegen men började tänka på vilken makt rädslor har över förnuftet. Att även om man vet något, både känner det och fått det talat om för en, så kan rädslor fortfarande komma åt en. Varför måste jag känna mig så jumpy och slås av tankar som jag vet inte har någon koppling till verkligheten? Jag vill slappna av och bara njuta av livet för det är ganska bra just nu. Kan stress vara en dålig vana? hur blir man då av med den?