Målarskjortan

Jag målar på en tavla. Det är en abstrakt höst.
Igårkväll satte jag mig för tredje gången. Jag skulle fokusera på blått. Det blå som målades första gången försvann under de gröna-gula-orange-bruna-svarta som kom under andra målningen. Jag målade bara blått igår. ljusblått, gråblått, klarblått, mörkblått, mörktgråblått och nästan svart. Samtidigt tittade jag på en film, Mona lisas leende. När filmen var slut började jag klicka på allt extra material. Jag målade blått i timmar. När jag tittade på klockan var hon 0122. Så det var nog bra att jag bestämde mig att ta de andra färgerna en annan gång. Jag måste måla grönt och rött, igen.
När jag kom tillbaka efter att ha tvättat penseln, skumgummitussen, glasen och borstat tänderna så ser jag på tavlan och inser att jag blivit blind. Om man målar i flera timmar med samma färg tror jag synen förändras. Jag arbetade på nyans efter nyans och i slutet vet jag att jag saknade den där skarpa, tydliga blå. Då igårkväll och nu på morgonen så ser jag att det är väldigt blått. Väldigt väldigt blått.
Efter andra målningen tyckte jag den var lite svag och lite väl grön-orange så jag ville få till lite mer blå. Men det gick nog lite överstyr, hmm.

Stuga eller flytta

Jag har börjat fundera på om jag trivs och ska stanna i stugan eller om jag ska börja försöka få tag i en lägenhet. Även om jag skulle välja det sista så skulle det antagligen vara svårt att få tag i något - vilket skulle leda till att jag blir kvar i stugan iallafall.

Egentligen trivs jag rätt bra. Jag sparar pengar varje månad vilket gör att jag kan leva på sommaren och skriva utan att ta sommarjobb. Alternativt betala tillbaka lite till csn och minska mitt lån. Jag blir inte helt ensam för familjen jag hyr av träffar jag minst två gånger i veckan när jag har barnen. Och jag kan alltid knacka på och fråga om det är något. Nackdelen är att det börjar kännas lite trångt. Det går knappt att möblera om (förlåt, jag kom av mig här för jag var tvungen att springa efter hårsprayen och döda en stor spindel som hissade ner sig från taket). En annan sak jag saknar, förutom inbyggd förvaring, är att kunna hoppa in i duschen utan att behöva gå ut ur bostaden. Nu duschar jag i deras källare. Å andra sidan så är det mysigt med en stuga, med tomt och natur nära inpå.

Jag både trivs och inte. Svårt.

En regnig höstmåndag

Utanför fönstret droppar det stilla och färgerna går allt mer mot bruna och orange än de friska gröna.
Jag sitter med studielitteraturen uppslagen och funderar.
Funderar på att måla en tavla med höstfärger. En abstrakt tavla, eftersom jag inte är så bra på att måla så som det ser ut ändå. En tavla med grönt, brunt, orange och regn. Kan man måla abstrakt regn? Kanske man man göra små stänk med lack så det ser blött ut?

Jag funderar på en människa jag mötte häromdagen som slängde ur sig en kommentar. En kommentar som jag reagerade starkt på. Inte så mycket själva tanken utan mer att han sa den och varför. Jag kan inte se någon positiv anledning för honom att öppna munnen och säga de där orden. Så varför gjorde han det?

En annan sak jag funderar på är hur lätt två som står varandra nära kan bli obekväma. och hur lätt jag tror det skulle vara att undvika det genom överdriven tydlig kommunikation. Å andra sidan kan man ställa sig frågan om det finns en relation mellan några människor någonstans i världen som alltid är perfekt. Jag tror inte det. Jag tror inte att det ska vara så, för det går nog inte, inte om det ska vara äkta.

Imorn ska jag göra äppelmos och tömma mitt gamla akvarium hos mamma. Imorn ska jag lämna kläder till välgörenhet. Idag ska jag plugga. Men jag känner för att tända ljus och göra massa annat.

Brev från Norstedts

Jag öppnade brevlådan för att se om det kommit något till mig. Det brukar nästan aldrig göra det eftersom jag inte bor på adressen där jag är skriven. Men idag låg ett stort vitt kuvert där. Från Norstedts.
Jag antar att det är mitt manus som de har retunerat. När jag skickade in manuset till boken så skickade jag via mail till fyra förlag och via vanlig post till fyra förlag. Jag har fått två refuserings mail och nu ett brev på posten. Jag har inte öppnat det än.

Tankarna går:
Om det bara är ett refuseringsbrev borde inte kuvertet vara så tjockt.
Jag glömde skriva att jag gärna ville ha det retunerat och jag glömde att bifoga extra kuvert och porto. Har de skickat det ändå för att vara snälla? Eller är det ett positivit besked? Jag vet att man kan få svar att de är intresserade och att de önskar att författaren ska göra ändringar. Men att man efter flera vändor med ändringar fortfarande kan få ett nej i slutändan.



Hmm... ska jag våga öppna kuvertet?
Ska jag plåga mig själv och vänta? Oavsett vad det står så kommer jag nog få svårt att fokusera på studierna om jag öppnar det. Tror jag ska ta å plugga ett tag innan jag öppnar det. Jag sitter å sneglar på kuvertet nu, jag måste kanske gömma det där jag inte ser det...

----
Men när jag öppnade det fanns inga kommentarer. Bara mitt manus i plastmappen jag skickade in det i samt ett A4 med texten:

"Hej!

Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning.
Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. "

Då kan jag kyssa bort Norstedts från listan.

5 Kvar att få svar från.

uppdatering: kemikaliesäng, rensning, barnfrisör, kärlek

Det har blivit ett tag igen sen jag skrev men här kommer lite nytt... Blir ingen kronologisk ordning.

- Barnen.
Idag började 6åringen sjunga julsånger. Sen försvann hon upp på övervåningen, vilket var rätt skönt för mina öron är inte kompatibla med hennes sångröst. (Man behöver inte tycka att barn sjunger fint, man behöver inte det!). Plötsligt så stod hon där igen, sjungandes, iklädd lucia nattlinne och tomteluva. Sen dröjde det inte länge innan lillasyster på 2½ hade lucia klänning hon med och en vanlig röd mössa. Självklart ska hon vara precis som storasyster. Ha ha.
Lillstumpan har aldrig varit hos en frisör. För någon vecka sedan pratade jag och föräldrarna och kom fram till att jag kanske kunde klippa henne. Sedan dess har jag förberett henne genom att prata om att vi ska klippa henne. Hennes svar har växlat mellan 'nej' och 'inte nu'. Så idag försökte jag med att säga 'nej inte nu. Men sen, ikväll kanske?'. Och så kom vi överrens om att vi skulle säga det till mamma och pappa när de kom hem. Så efter middagen kom föräldrarna hem och precis när jag tagit på mig skorna för att gå hem kom jag på det jag och lillan pratat om. Och det blev klippning. Vi tog in en stol i badrummet och jag började borsta hennes hår och tänkte för mig själv att: när jag borstat klart håret kommer hon väl ha ändrat sig. Men icke. Det blev klippning. Så nu är hon så fin så. Fast lite svårt var det för hon satt inte stilla.

- Kemikaliesäng.
I Torsdags köpte jag en säng. En 120 säng för att ersätta min gamla 90. Största anledningen var att David känner att han sover dåligt hos mig eftersom det blir lite trångt. Vilket kanske har en del att göra med att jag gärna flyttar nära när jag sover och då blir han intryckt i väggen eller utknuffad på kanten... Väl hemma, efter att ha kört hem en gigantisk TV som David köpt till honom och efter att vi lämnat bilen hos hans föräldrar, så stupade vi i sängen. Den är skön att sova i. Men när jag vaknade till på morgonkvisten så var det något som inte stämde. Det luktade. Väldigt störande. Kunde inte slappna av. Kom fram till att det var sängen som luktade. Kemikalier. David kände det först när han stack näsan i bäddmadrassen. Hela helgen sov jag hos David. Ringde till butiken dagen efter och de trodde att det kunde vara frotte skyddet jag köpt till sängbotten så jag tvättade det å ringde tillbaka idag, måndag. Butikschefen måste komma hit och lukta på den innan hon kan reklamera den till leverantören. Hon kan komma först om en vecka. När jag kom hem igår luktade sängen lite mindre. Tror jag. Eller så är det för att jag är snuvig och/eller har vant mig lite vid lukten.

(shit vilket långt inlägg det här blir. Sorry stackars du som läser, det är nog bara 2-3 som gör så... jaja)

-Rensning
Jag har börjat få lite ångest över att min stuga känns så liten. Så nu har jag börjat rensa kläder och saker. Främst kläder. Med entusiastiska heja-rop från David. Och jag är stolt. För jag har fyllt 2/3 av en sopsäck. Dock kommer jag nog behålla några saker alt. Klippa i dem och göra om dem. Men det känns skönt ändå.

- Kärlek.
Ja... jag skrev ju om lycka förut. Och den håller i sig. Kärleken känns väldigt bra och det är otroligt skönt att känna att det är just bra. Häromkvällen, när jag skulle sova hos killen eftersom min säng luktade som ett kemi-labb, så hade han tänt massor med värmeljus utmed hela fönsterbrädan och gjort i ordning för att titta film. Riktigt mysigt. (nu försvinner jag i mina egna tankar och glömmer vad mer jag skulle skriva om. Härligt att kunna dagdrömma om honom så här efter 7½ månad)

Arbetet med en svår dikt.

(Skrev det här inlägget på dagoken i skribentforumet först men lägger ut det här med. Med svår menar jag innehållsmässigt och 'skriva/komma till'-mässigt. Och till dig A, om du läser. Jag förstår att det är tungt. Det är bara att ringa och prata om du vill. Jag känner att du säkert har andra som du hellre använder dig av för att hantera det här, personer som är i samma situation som dig. Men jag finns här, om du behöver mig.)

För några dagar sen förlorade en vän till mig en tjejkompis i en bilolycka. Jag känner mig lite dålig för att jag inte har frågat hur min kompis mår, jag kände inte hon som omkom. Men det fick mig att börja arbeta med en dikt. En viktig dikt. Jag vet hur jag vill att den ska vara uppbyggd, jag vet vilken känsla den ska ha och vilken känsla den ska lämna läsaren med.... Jag har skrivit upp en massa relevanta ord... Men jag har inte kommit längre. Den är svår. Den vill att jag ska arbeta fram den ordentligt. Jag tror den behöver det men det är lite frustrerande då jag inte är van att arbeta särskilt länge med en och samma text. Speciellt inte utan att ha ett utkast som jag kan laborera med... nu är det bara en tanke, en känsla och en massa uppradade ord.

Har jag rätten att ta en väns sorg som inspiration till att skriva om något jag aldrig upplevt? som jag inte har någon erfarenhet av? Får jag låtsas att jag har någon aning om hur det känns, hur det är när någon ung omkommer i en bilolycka? Vad vet jag egentligen. Den närmaste jag förlorat var min morfar i cancer för över tio år sedan.

Men dikten vill komma, den vill. Jag känner det. Och även om den är svår och motsträvig får jag väl ge den den tid och engagemang som den kräver för att den ska komma ut på pappret.