Målarskjortan

Jag målar på en tavla. Det är en abstrakt höst.
Igårkväll satte jag mig för tredje gången. Jag skulle fokusera på blått. Det blå som målades första gången försvann under de gröna-gula-orange-bruna-svarta som kom under andra målningen. Jag målade bara blått igår. ljusblått, gråblått, klarblått, mörkblått, mörktgråblått och nästan svart. Samtidigt tittade jag på en film, Mona lisas leende. När filmen var slut började jag klicka på allt extra material. Jag målade blått i timmar. När jag tittade på klockan var hon 0122. Så det var nog bra att jag bestämde mig att ta de andra färgerna en annan gång. Jag måste måla grönt och rött, igen.
När jag kom tillbaka efter att ha tvättat penseln, skumgummitussen, glasen och borstat tänderna så ser jag på tavlan och inser att jag blivit blind. Om man målar i flera timmar med samma färg tror jag synen förändras. Jag arbetade på nyans efter nyans och i slutet vet jag att jag saknade den där skarpa, tydliga blå. Då igårkväll och nu på morgonen så ser jag att det är väldigt blått. Väldigt väldigt blått.
Efter andra målningen tyckte jag den var lite svag och lite väl grön-orange så jag ville få till lite mer blå. Men det gick nog lite överstyr, hmm.