Arg på mig själv / flykten till skrivandet

Ska det vara så svårt att bara säga vad man tänker?!
Min bild av mig själv är att jag vanligtvis har lätt för att säga vad jag vill. Men den bilden kanske är fel. Jag håller inne med massvis med saker jag skulle vilja kasta ur mig. Och det kanske är ok om det ändå inte kommer leda till något positivt alternativt ha så negativa konsekvenser att jag inte orkar med dem just då.

Men att inte kunna berätta en viss sak för den jag älskar och vill dela allt med... Något som egentligen är ganska fånigt men som på grund av en spärr i mitt huvud gör att jag känner mig så osäker att det blir jobbigt. Och samtidigt som jag vill att han ska förstå så känns det som att det blir ännu svårare att komma över det om han vet hur osäker och jobbigt det kan kännas.

Så försöker jag ändå att ta upp det för jag märker hur frustrerad han blir över att jag sagt A men inte B. Men han säger att jag inte behöver berätta och jag byter i feghet samtalsämne. För att, när telefonsamtalet är slut, ta min flykt till ett mail. För jag vill kunna säga allt till honom.

och jag känner mig bara ännu dummare.

Men att ta flykten till skrivandet har alltid varit lättare. Jag får se orden och jag får iaf tänka efter lite och kan ta bort ord eller meningar som visar sig bli helt fel. Bokstäverna och jag har alltid haft vår egna lilla värld ända sen jag var liten och ville bli Förfatarina (observera felstavningen)