To have a Crush

Att 'ha en crush' är ett begrepp jag funderat på senaste dagarna. Dels så har vi två personer jag tänkt ta upp men även fenomenet i sig.

Person 1 - I första klass när man är sådär 8 år så frågade jag chans på en kille. Jag var inte den som frågade eller blev frågad annars så det är mer eller mindre den enda killen jag försökte få kontakt med i skolan under de tidiga åren. Jag minns brevet jag skrev med alla hjärtan jag ritat och hur han sa nej. Förra veckan dök han upp på Facebook och accepterade mig som vän (Jag har de flesta från låg/mellanstadiet som vänner på fb dock ingen jag umgås med). Och jag kan inte låta bli att tycka att han fortfarande är fantastiskt söt. Frågan är om han fortfarande är det eller om det bara är nåt otroligt gammalt spår från den crush jag hade för nästan 15 år sedan. Det sägs att en persons ögon aldrig förändras.

Person 2 - satt på tunnelbanan i fyran bredvid när jag åkte hem från stan inatt. Jag gick i en ny skola i 8:an och hade då en crush på den här killen, han gick i nian. Jag vågade aldrig prata med honom men tittade längtande i skolan och drömde framför fotot på hans klass i skolkatalogen. Han såg precis ut som för 7 år sedan men inga spår av de känslorna poppade upp. Han var nog vad man kan kalla en typisk teenager crush. (ni som känner mig - kan nu tänka er att jag inte vågade säga hej till en pojke? haha vad mycket som förändras på några år!)

Själva begreppet i sig självt...
de översättningar jag hittar är förälskelse och svärmeri. Spontant skulle jag översätta det med en mindre men väldigt intensiv förälskelse. En förtjusning som gör att man fokuserar och tänker väldigt mycket på personen. Däremot tror jag inte att det behöver vara så seriöst. Det kan gå över ganska fort samtidigt som det kan utvecklas till ett djupare intresse.
Jag tror man behöver små små crushes för att överleva och må bra. Meningslösa sådana som den snygga busschauffören man hoppas ska köra bussen igen för han var så otroligt sexig, läraren man drömmer om underföreläsningen, personer i ens periferi som man kanske egentligen inte vill komma nära men som det kan vara underbart att fantisera lite om. Svårare blir det när man får en crush på någon man känner, antingen gammal vän eller någon man faktiskt har ett intresse av att lära känna. Då tror jag att fenomenet crush kan göra det svårt för en. Just intensiteten i ens sätt för allt som gäller den personen stjälper snarare än hjälper.

Funderingar hit å dit. olika styrka och beroende på föremålet för ens 'crush' - Summan av kardemumman är nog att det får en att känna att man lever lite mer. Man behöver det ibland. Speciellt de där av typen teenager crush som inte leder någon vart utan bara fyller syftet att få le lite för sig själv å fantisera om en alternativ verklighet, få hjärtat att slå lite hårdare, på ett säkert avstånd.