Flickan som ropade Ooh!

Alla känner till historien om pojken som ropade varg. Han ropade och ropade och folk reagerade men där fanns inget. Sen var det ingen som trodde honom när det var på riktigt.

Just nu känner jag mig som flickan som ropade Ooh! Nämnt namnen på killar som jag träffat men inget som utvecklat sig till nåt riktigt. Så nu, när jag ropar Ooh! och det är på riktigt. Jag känner att det är svårt att greppa eller försöka beskriva men det har varit seriöst och allvar från första stund. Det är riktigt. Det är verkligen RIKTIGT. Men då är det ingen som reagerar.

Han träffade min familj förra helgen och på söndag firas mormors födelsedag med släkten. Mamma sa något i förbifarten men jag förstod inte vad hon syftade på - om jag tänkt att han skulle följa med eller om det var en diffus inbjudan från hennes sida. Så jag frågade och fick ett svar som löd ungefär (om man kortar ner det): Ja, jo men han är välkommen... jag tänkte väl mer om det bara är nåt tillfälligt så... men annars.. men om det är seriöst... jag menar ni har inte känt varandra så länge...

Mamma och alla andra: HAN KOMMER STANNA KVAR. Det är han och jag nu.

(kanske ska tillägga att min mamma tyckte mycket om det intryck hon fick av honom. Men just nu är jag lite arg och besviken, det är evigheter sen jag kände som jag gör nu och varken familj eller vänner verkar förstå det)

Reaktionsbildning

kallas det när man reagerar motsatt mot vad man känner.. som i natt när jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen och blev lite grr fast jag egentligen var otroligt lycklig.

haha... det mänskliga psyket är intressant...

Dags att gå till dagis och hämta Pipgris och Gnäll (det är deras nya smeknamn).
Tjipp!

Vår och allt som hör till...

Våren är här... det ser ni väl på fotot ovan.
Och plötsligt kommer det Stora Ord flygande mot mig utan att jag får en chans att tackla dem... Jag är lite osäker på om jag tycker att Stora Ord ska flyga hur som helst, det är läskigt. Det borde finnas en person i fysisk form ståendes framför mig som håller koll på orden och kan hindra mig från att låta Lyckan och Rädslan att bråka om hur de ska tolka det.

Det blinkar ett streck på skärmen framför mig, det vill att jag sätter mina tankar i ord och kastar dem till den hungrande världen så de kan sluka dem hela. Men jag drar försiktigt ihop dragkedjan och gömmer mig i mitt påhittade tält. Här finns bara plats för tankar om pedagoger och skola. Jag måste sluta sega och få det här gjort. Tror jag ska stanna i det här låtsas tältet tills jag är närmare 'klar' ... SEN kan jag möta alla saker som plötsligt fått vingar och susar omkring där ute.

(Jag vet att jag inte reagerar som jag vill... men jag klarar bara det som får plats i tältet just nu. Mitt osynliga tält.)