jag snackar så mycket skit

jag snackar så mycket skit med mig själv i mitt eget huvud. Varför säger jag ens saker jag vet inte stämmer, som att det skulle kunna vara nåt annat än bulldegen igår (läs föregående inlägg). Varför hittar jag på ursäkter att inte börja leva som jag tänkt?
I morse tog jag mig ut på en rask promenad och lagade ordentlig lunch innan skolan.

Tror det är dags att vi alla börjar tro på det vi vet och känner. Både gällande relationer till andra människor men även gällande att vi faktiskt är ambitiösa kompetenta inom det område vi är verksamma inom.
Tror det är dags för oss alla att sluta komma med ursäkter inför oss själva - oavsett vad det gäller. Att röra på sig mer, att äta bättre, att sova rätt mängd, lägga tillräckligt med energi och tid på studier/jobb.

Så - sluta snacka skit!

(det kommer nåt bra halvfilosofiskt inlägg snart igen, känns som jag bara skriver en massa ... jag vet inte vad, just nu.)

Ibland kan man undra

... om det är bulldeg eller rädslor som gör att magen känns konstig.

Stugan jag bor i luktar nygräddade kanelbullar. Lillebror och D var här och hjälpte mig baka och spela lite spel. Blev mycket senare än planerat och kändes som att jag bakade mest å de andra bara hängde men det blev trevligt ändå.

Sitter med en kopp te och en väldigt stor bulle och har en diffus känsla i magen. Först trodde jag det var plötsligt kramsjuka och saknad som kom när jag blev ensam. Sen trodde jag det var bulldegen jag åt... det sägs ju att man inte ska äta bulldeg för annars får man ont i magen.

Jag tror fortfarande att det är bulldegen men började tänka på vilken makt rädslor har över förnuftet. Att även om man vet något, både känner det och fått det talat om för en, så kan rädslor fortfarande komma åt en. Varför måste jag känna mig så jumpy och slås av tankar som jag vet inte har någon koppling till verkligheten? Jag vill slappna av och bara njuta av livet för det är ganska bra just nu. Kan stress vara en dålig vana? hur blir man då av med den?