Kärlekens oro

Under resan till Linköping frågade nästan alla mina vänner hur det har gått med Kris och om jag hört något ifrån honom. Så jag blev tillbakadragen till dåtiden en gång på gång i helgen.
Och nu sitter jag och undrar om det är historien med honom som gör att blir så rädd ibland. Självklart finns det erfarenheter från fler killar som säkerligen bidrar, men jag tror mycket kan ha sin grund i historien med Kris.

Det är så onödigt att bli rädd när jag vet att jag har det jättebra. Det finns ingen anledning till oro. Men ändå känner jag hur känslan av panik kommer krypande om jag föreställer mig hur det skulle vara om min underbara D plötsligt försvann ifrån mig. Och ändå så fylls mitt huvud med oro så fort något verkar vara fel. Sen kanske det bara tar några sekunder eller minutrar innan jag hinner slå bort det och påminna mig själv om att det är dumheter. Men det är ändå jobbigt att det blir så.
Fast det kanske är bra att vara lite orolig om man jämför med alternativet att ta kärleken förgivet...

Jag trodde att jag hade lugnat ner mig men uppenbarligen så skrämmer jag upp mig själv fortfarande. Det är svårt att tro 100%. Men jag vill. Jag vill verkligen!