Hösten, dess mat och funderingar

Lukten av kokta nyskördade rödbetor, majskolvar, potatis(som jag själv odlat på balkongen) och morötter (som pappa odlat). Till det smör och kassler.
Utanför är det mörkt sedan länge och skogen brinner fint som mamma uttrycker det. Grönt, gult, mörkrött och brunt i ett enda virrvarr.

Jag är trött och vill vira filten omkring mig och se en film. Äta lite godis.
Det är en sådan kväll det vore perfekt om Han var här. Att luta sig emot, att kramas med. Att känna att man inte är ensam. Att någon förstår en och tycker om en som man är. Att kunna ta hand om och dela med.
Men Han finns inte. Inte här, inte nu. Jag har upplevt ögonblick av det men det var väldigt länge sen jag fylldes av kärlek. Känslan av att verkligen tycka om en man på djupet och vilja öppna mig helt.
'Han' dyker säkert upp. Det kanske han redan har gjort, vem vet? Tiden kommer med presenter och jag fick en igår, så jag är nöjd. man ska inte vara girig.

Ett sms sa plötsligt att Damien, en kompis från min tid i Irland, var i Stockolm. Så vi möttes efter 2½år och pratade, promenerade, åt och drack. En väldigt trevlig person som jag gärna skulle lärt känna närmare. I måndags tog jag en snabbfika på 10 med en annan gamal bekant jag inte sett på många år. Men då visste vi inte vad vi skulle prata om, medan jag och Damien var precis som förr - vi bubblade på. Underbart.

Nu är maten klar. En höstmiddag i höstmörkret med höstlöven som sakta lämnar sina träd där utanför. Sen en kopp te, godis och en film under en filt. Utan den där mannen som inte finns men med Fluffy som stand in.