Dags att spärra in mig?

Några av er skulle säkert tycka det om ni visste om vilka drömmar jag har vissa nätter.
Inatt var jag en man. Jag satt i fängelse, den gamla typen. Ett stort avlångt hus med olika celler med gallerdörrar. Runt huset var en stor grusplan, sen kom gräsmatta och till sist skog och vägar. Bakom huset fanns några buskar på gräsmattan och en drygt meterhög trälåda.
Min vän satt i cellen bredvid och vi kom på en plan att bryta oss ut. Jag drog igång stereon som fanns i min cell på högsta volym. Sedan lyckades vi få loss gallerdörrarna genom att lyfta och knuffa på dem med all energi vi kunde hitta. Som sagt, fängelset var gammalt. Tack vare musiken så tog det ett tag innan vakterna märkte att vi var lösa. Vi sprang ut genom den stora porten och tunt husknuten till vänster. Så hördes fler fötter springa i gruset och vi gömde oss bakom den stora lådan, spurtade därifrån till den tätaste och största busken på gräsmattan. Det gick inte att springa någon annanstans utan att bli sedd. Tryckandes där i hopp om att vara dolda av grenarna och bladen hör vi en röst nära oss. Tydligen var den här busken allas tillflykt vid rymningsförsök, vi var fast igen.

På något sätt kom vi loss igen och tog oss in i huset. Vi skulle befria en kvinna och hennes lilla dotter. Jag tror att de var min familj. Mamman satt lutad med huvudet mot cellens innersta vägg och sov. Men dottern i famnen var vaken. Viskande talade vi om att vi skull hjälpa dem ut och att de måste hålla sig tysta och lugna. Vi väckte mamman och fick loss deras gallerdörr med samma teknik som fungerat förut. Den här gången visste vi att vi måste hinna utanför gräsmattan om vi ska ha en chans att komma undan. Så vi sprang. Så fort vi kunde. Över gruset, över gräsmattan, in i skogen. Grenarna flög omkring oss. Efter en ganska lång bit kröp vi in under en stor tät gran. Där låg vi, vi tre, på marken inne vid granens stam och de lägsta grenarna vilade ovanpå oss. Ingen kunde se oss. Barnet hade lite svårt att vara tyst. Men det gick ganska bra tills en dam kom gående förbi, ropandes efter sin hund. Då säger lillan med klar röst att om damen letar efter hunden så är den där borta vid...
Damen verkade lite förvirrad eftersom hon inte förstod var rösten kom ifrån, men hon gick vidare.

Mörkret hade börjat bi riktigt tjockt och vi hade legat under granen länge när damen plötsligt är tillbaka och lyfter på en av granens grenar. Hon säger att där kan vi ju inte ligga. Hon vill hjälpa oss men vi är tveksamma. Hon är trevlig men efter en stunds velande fram och tillbaka vill hon plötsligt bara ha med sig barnet. Annars ska hon säga till polisen att vi har gömt oss där. Och vi skulle inte hinna springa lång för där nere på vägen i kanten av skogen står en bil på spaning.

Efter ett hål i historien befinner vi oss i ett hus. Men barnet är inte där. Vi är säkra på att damen har tagit henne och att hon kommer göra något hemskt. Det finns en polis där som vi försöker prata med. Det känns som att han håller koll på oss för att vi är förrymda fångar. Samtidigt verkar han bli mer och mer mottaglig för vår oro och vad vi säger. Jag får se ett mail som någon hade fått tidigare. Där ett barn kidnappats och där den som skrev mailet sa att hon skulle stympa barnet och döda det. Jag vet instinktivt att det är samma person som skrivit mailet som har tagit vårt barn. Med skräck i rösten frågar jag hur lång tid det tog innan hon hade gjort verklighet av sitt hot. 30min blev svaret. Om det är hon, damen, så var det försent. Jag kände hur ville spy, jag mådde så dåligt.

Sen vaknade jag...