Kampen om morgonen

Jag är så väldigt morgontrött. Och envis. Men D är också envis...
Han var fast bestämd att få upp mig tidigt och att jag skulle gå med honom till bussen för att vakna. Det var inte roligt alls. Men det var säkert bra. Det var kallt och ljust ute och jag kände mig som en trött gammal hund som var ute för att rastas. Väl hemma satt jag inrullad i täcket, drack te och tittade klart på filmen jag somnade framför igår. Sen somnade jag en liten stund.

Ursäkten (jag kommer alltid ha argument för att få sova på morgonen) är väl att jag sov för lite igårnatt eftersom jag satt och tentapluggade och sen var uppe tidigt för att skriva omtentan i juridiken. Jag tror att jag klarade den, det känns rätt bra. Tillbaka till ämnet: jag behöver lära mig en dygnsrytm. Men varför ska mornarna vara så svåra? Det är hemskt att gå upp tidigt och jag är mest en grinig zoombie.

Det är nog tur att D är så envis och tycker om mig så mycket som han gör, annars skulle han nog aldrig orka få ordning på mig.