Jag tror jag har en släng av

...saknad
Fluffy sitter på sängen och tittar i tyst samförstånd med mig. Hon tittar på mig och säger att det inte finns mycket att göra, hon vet att det gör ont. Hon varnar mig för besvikelsen och smärtan om jag inte kan låta det vara. Men jag har en släng av saknad. Och då är det svårt.

Jag vill så gärna glömma det dåliga och bara minnas det underbara. Alla tokiga saker vi gjorde som fick oss att vika oss dubbla av skratt. De långa samtalen vi hade i djupt förtroende där våra innersta hemligheter lades i den andres händer. Hur världen blev en helt annan när vi träffades och där fanns något som obeskrivligt oemotståndligt.

Tyckte jag läste någonstans igår att det var det kärlek handlade om - att automatiskt ignorera smärtan, besvikelsen, ilskan, de tomma löftena och förvirringen för att man inte kan glömma det "där".

Ska jag vara ärlig vet jag inte om det är det som är kärlek. Det kan lika gärna vara verklighetsflykt, hopp och minnen. Jag borde lyssna på Fluffy - hon vet bäst. Imorse satt hon på golvet brevid sängen, jag tror hon var arg för att jag saknar.

(jag har nog en släng av lätt förkylning med, och en släng av nyfiket intresse för någon söt pojk, en släng av stress då jag bloggar istället för att skriva B-uppsats, en släng av hunger för ingen frukost finns hemma, en släng av lite av det mesta)