en evig men vissnande ros

"If you don't like the answere - ask a different question." - Numb3ers

Jag har nog en tendens att falla tillbaka på det gamla. Något som skulle kunnat varit det ideala- något att smådrömma om. Men samtidigt borde jag inte ens tänka tanken - Det är ett gammalt faktum att det 'inte' gör mig lyckligare.

Svårt att veta om jag får det jag vill ha när jag inte ens vet vad jag vill ha. Men det är väl med kärleken som med studierna. Det blir inte lättare bara för att man flyttar fokus från det som är aktuellt nu till något annat, roligare, lätthanterligare. Man får vältra sig i minnen ibland, i sorger, i lycka, i förtvivlan. Men vi vet, både jag och Fluffy, att det är nu som är verkligheten.

skrev en dikt An eternal but withering rose.

Hur hanterar man nutiden när dåtiden gör sig påmind? Hur lever man i nuet utan att oroa sig för framtiden?
Kan man lägga vissa känslor i en låda och gräva ned den, tills djäveln som orsakade allt kommer med sin spade och ska leka sandlåda och ställer till det igen? Går det att låtsas att det läkt bara för att det slutat blöda?
(skulle skrivit tidigare men så hann jag inte nu är jättetrött och somnar. godnatt)