Trötthet

Jag börjar lessna på att vara trött. På att somna på föreläsningarna på universitetet. På att somna när jag försöker läsa kurslitteraturen. Och i Lördags somnade jag på bion, fast det var en bra film som jag väldigt gärna ville se.

Det finns en typ av trötthet som inget biter på. Det hjälper inte vad jag än försöker; dricka, äta något, skriva, rita, skriva sms, spela på mobilen, nypa mig själv, spärra upp ögonen, försöka fokusera intensivt, ändra ställning.
Vill kroppen stänga ner så gör den det ändå. Jag tror jag lyckas skriva när jag koncentrerar mig fast dimman sveper in. Efteråt ser jag att bokstäverna är väldigt små och ordet slutar i ett vågigt streck...
Dimman är den känslan som kommer medan jag är vid medvetande och själv inser att nu kommer jag somna, det blir suddigt. Oftast kan jag titta men ögonen går i kors och det går inte att få någon skärpa i det jag ser. (Men jag kan fokusera halvt med ena ögat och skriva ett ord eller två innan det går åt skogen). Ofta så blundar jag nog bara en sekund eller två innan jag lyckas ta tag i mig, eller rycker till och bestämmer mig för att 'nu måste jag klara det här, åtminstone hålla mig vaken till rasten'. Men tyvärr håller det sällan en minut ens (jag har nog ingen direkt tidsuppfattning i de här lägena) tills dimmar sveper in igen.
Det lustiga är att jag kan känna mig ganska pigg och bestämd på att fokusera efter att ha 'ryckt till' efter att ha blundat. Men så plötsligt inser jag att hjärnan inte vill registrera syn- eller hörselintryck ordentligt längre. Och så går det om och om några gånger.
Ibland somnar jag mer ordentligt, ibland tillåter jag mig det och det kan faktiskt hjälpa så att jag håller mig vaken efteråt.

Att sitta och stödja huvudet i handen med huvudet lite vridet från läraren är en klassiker, speciellt om man sitter långt fram. Lite onödigt att visa för mycket att mina ögon växlar mellan att vara med i vad som händer - irrar runt och tittar i kors - halvslutna och blinkande - blundar - och om och om igen.
Av klasskamraterna vet jag inte hur många som ser mig. Det händer att jag får kommentarer. Men det är nog mer de gånger det inte är så långa kamper mot dimman utan jag somnar och rycker till ordentligt för att inte ramla av stolen-typen.

Det finns en äldre kvinna i klassen som brukar säga att hon tycker synd om mig för jag alltid verkar så trött. Idag kom vi in på ämnet igen. Och hon frågade om jag verkligen vill studera det jag gör. Och det vill jag. Det är det som är så jobbigt. Att det kan vara intressant och jag verkligen vill - men inte kan hålla mig vaken.

Förhoppningsvis hjälper järntabletterna jag fått utskrivna. Sen kanske läkaren kan säga nåt vettigt på Torsdag.