Släppa taget.

Jag har funderat lite senaste timmen angående det här med att släppa taget om människor. Ni som känner mig vet att det finns några stycken som gjort mig riktigt illa. Men på något sätt har jag svårt att klippa alla band.
Människor som man aldrig lärt känna är det lättare att sakta slussa bort ur den delen av medvetandet som bryr sig.
...mitt under skrivandet här gör min hjärna en loop och fascineras över hur många människor jag minns, eller är det bara som man lurar sig?... tillbaka till ämnet.

Det borde vara ren självbevarelsedrift att se till att de personer som sårat en slutar vara en del av ens liv. Men av någon outgrundlig anledning ramlar jag ständigt tillbaka i samma spår. Ett spår som säger att 'det finns en förklaring' och att 'alla har någon bra sida'. (Kanske inte så ologiskt att jag tänker så iochförsig. Det är väl ett psykologiskt mönster som hjälpte mig överleva tidigare) Det är nog det som gör det svårt för mig att stänga ute personer från mitt liv. Jag tror det är på gott och ont. Ibland får någon för många chanser och det slutar med att det tagit för mycket energi eller gör ont. Ibland får någon fler chanser än de flesta skulle ge dem och det visar sig att omständigheterna var så att det behövdes.

Men jag är ingen ängel som tar emot alla med öppna armar oavsett vad. Även om det kan kännas så ibland. Det här är inget försök att ge en positiv bild av mig utan det jag vill säga är snarare att det kan vara jobbigt. Man behöver bli arg, man ska reagera om någon gör något som gör ont. Man är skyldig sig själv det. Så jag försöker. Lära mig själv reagera.

Jag försöker samtidigt lära mig att jag inte behöver vara så envis. Det är inte alltid saker fungerar. Det är inte alltid det är lönt att reagera heller, ha ångest eller bli stressad. Det är heller inte värt tiden och energin att försöka lära känna eller förstå varje liten människa som verkar intressant.

Känner att det här inlägget inte alls blev som planerat utan mer flytande flumtankar. Ett inlägg för mig snarare än dig som läser. För att avsluta kan jag dela med mig av min misstanke: det faktum att jag börjat vattna ihjäl mina plantor tror jag har något att göra med min känsla av ensamhet. behov av uppmärksamhet och bekräftelse kanske? Rätt konstigt hur hjärnan fungerar - för jag är inte så ensam, ändå känns det så.