Behovet av julmusik när man inte får slå 'punks'

På vägen hem kom ett gäng 'punks' på bussen och de slog och knuffade varandra, var allmänt dryga och pratade om ämnen som jag tror tanten bredvid dem helst hade sluppit höra. Jag villa slå dem. Ordentliga örfilar. En anledning att få ur mig lite av den aggression jag känner. Fast det gjorde jag inte.
Istället har jag dragit på julmusik i pepparkaksstugan och ska laga ost-skink-spenat paj. Jag skiter fullständigt i de där 'punksen' på bussen - det är mig själv jag har problem med.

Man är sin egen värsta domare. Och försvarare.
Ena sidan är ok med mig själv, till och med trivs rätt bra, och försvarar mitt sätt att agera och hantera verkligheten. Den andra sidan har tröttnat rejält och är inte bara lite små obekväm utan skriker nu och har inte långt ifrån att knuffa mig framför ett tåg om jag inte skärper mig.

Frågan är:
Vilken del av sig själv ska man lyssna på?
Hur mycket ska man försöka sätta sig in i/lyssna på vad andra tänker och tycker?
Vad mår jag bäst av nu?
vad mår jag bäst av i längden?
Men den viktigaste frågan av alla : Hur ska jag lösa situationen?
Den delen av mig som är bittert förbannad på mig själv har övertaget just nu - därför är julmusiken på - svårt att gräva ner sig då. Sen är jag sjukt hungrig...

Om jag har timmar lediga efter att ha pluggat det jag behöver borde jag sitta med Herr Grön eller ta promenader. Inte ställa till det för mig, jag borde lära mig.