spagetti under strumporna och barndregel

Det var ett tag sen sist och jag vänjer mig nog snabbt igen. Det är en konst att få i sig själv mat samtidigt som man matar en liten och ser till att två andra är glada å blir mätta.
Har tänkt skriva många saker men aldrig kommit mig för att logga in.

Jag är klart godkänd av barnen. Har insett att jag trivs bäst med de små som är i åldern där de kan springa omkring och förstå en del men innan de börjat prata ordentligt. Det är så enkelt och självklart i den åldern. Sorgerna är visserligen enorma när världen inte fungerar som den ska precis som den blir för mig snart 22 år gammal. Men småttingarnas otroliga lycka och rena skratt är så mycket starkare än jag haft på länge. Enstaka glimtar går inte att jämföra. Undrar hur livet sett ut om de där bubblande glädjetjuten tagit sig fram så fort allt är underbart istället för att alltid blanda ut glädjen med stress, ångest, funderingar och realism tills det enda som finns kvar är ett svagt osäkert leende.

filosofisk jag blev.. imorn bär det av hemåt.. Fast Linkan är inte hemma längre. Stugan(pepparkakshuset) börjar komma i form för att axla ansvaret det innebär att bära titeln Hem.
Lugnet har börjat komma tillbaka och jag avsätter tid åt galenskaper. Jag kan klara den här utbildningen. Jag kan få det att fungera med jobbet och pepparkakshuset kan så småningom bli underbart. se så positiv jag är :)