Ensamhet

...varför ska det vara så svårt?
Jag är en relativt välfungerade person (bortsett från mindre sammanbrott och ständiga funderingar. haha.. ) Nej men seriöst - Jag är inget vrak, otrevlig eller fruktansvärd. Det finns många dagar jag verkligen uppskattar att umgås med mig själv. Inte frånvaron av andra utan att faktiskt vara MED mig själv, göra något FÖR mig själv och TILL mig själv.

Både på det logiska planet och det känslosamma vet jag att jag inte är redo för att engagera mig i något djupare med en annan människa just nu och kommer säkert inte bli på ett bra tag.

Men varför ska det då vara så svårt att vara ensam?
Är det så omöjligt att inte flirta, att inte ha någon att prata ofta med, att prata om allt med? Ska det vara så svårt att säga nej när någon vill hålla om mig?
Varför griper jag desperat efter uppmärksamhet när jag inte kan hantera det... att lära känna någon långsamt, försiktigt med en realistisk chans att kunna bygga något klarar jag uppenbarligen inte av. Men att träffa någon och bara ha roligt är lika hopplöst det då jag trasslar in mig i tankar, känslor och ...

Ska det vara så svårt att vara ensam för en 22 årig tjej som faktiskt tycker om sitt eget sällskap?!