Teatern

Jag saknar teatern.
Jag saknar repetitionerna i de svarta lokalerna i lediga kläder. Att på djupet lära känna en person med alla dess känslor, livsöden och sätt att reagera och känna - en person som inte vandrar där ute på gatorna utan bara uppstår på scenen. Utforskandet kring rollens relation till de andra och att pröva varje situation om och om igen. Att bearbeta ett ögonblick så långt att man vet exakt hur tonfallet ska ligga, vart ögonen ska titta och vilken känsla som ska finnas där. Att veta orsaken till allt som sker.
Det är som i livet. Det handlar inte i första hand om de exakta orden som sägs eller om de involverade ser glada eller arga ut. Det är känslan, det är spänningarna i luften, historierna bakom och samspelet. Vad föder det som händer nu? Vad blir reaktionerna på det som händer nu i den här sekunden? vilka är de sanna känslorna och tankarna?

(sen scenografi, rekvisita, kostym och mask - det behövs inte mycket för att den magiska överenskommelsen med publiken)
här kom L och ringde på och vi skvallrade om pojkar i köket en timme så jag kom av mig.. minns inte vad jag skulle skriva mer.