Världens bästa storebror

Min äldsta bror kom över till mig och lagade middag. Jag orkade inte för jag tentapluggar och då kom han hit å lagade. Han hade med sig godis också :)
Det var trevligt, tyvärr har vi inte setts så mycket sedan jag flyttade tillbaka till stan. Men jag ska försöka bättre mig på den punkten gällande alla mina gamla vänner.

Brorsans tjej var på tjejmiddag så han var nog glad att slippa sitta ensam hemma och det var verkligen ett underbart avbrott. Och jag fick en liten spark i baken att städa undan det värsta eftersom jag skulle få besök. Och nu har jag press på mig att plugga duktigt resten av kvällen eftersom jag haft pause ett bra tag :)

Tentaplugg

Kanske skulle titeln Tentaångest passa bättre. Klockan är 1240 och jag ska precis börja dagen. Igår satt vi fyra tjejer och gick igenom alla instuderingsfrågor tillsammans. Det märktes då att vissa begrepp har jag lärt mig förstå fullt ut medan andra begrepp fortfarande känns otroligt abstrakta och svåra att greppa fast de andra förstår dem. Tur att man kan hjälpa varandra.

Den här kursen har varit ca:3 veckor och de första två var jag väldigt disciplinerad och läste duktigt det man borde till varje föreläsningstillfälle. Men sista veckan stupade allt. Det beror delvis på att jag varit sjuk men mycket föll nog för att jag tog en dag till att bygga snö-aliens och äta pannkaka... Men man behöver ha trevligt ibland också.

Nu ska jag läsa det jag inte läst än, sen sammanställa alla anteckningar från böcker och föreläsningar... SEN SKA JAG "BARA" FÖRSTÅ ALLT och LYCKAS KOMMA IHÅG ALLT!

Detsamma gäller för söndag.. så om någon vill får de gärna peppa mig, ge mig mat så jag slipper ställa mig och laga eller bara ge mig en kram... Jag ska klara tentan, jag kommer klara tentan, frågan är bara med vilket resultat...

Tillfångatagen ( - att vakna med en film i huvudet)

Tänk dig skogar och fält. Tänk dig sensommar och början av en kylig höst. Där finns en liten by med hyddor och små hus av trä. Där finns eldar och en lerig mark. Det är för länge länge sen och människorna är smutsiga och bär enkla kläder i jordfärger.

Jag har blivit fånge av en annan stam, långt bort fån mitt eget folk och den verklighet jag känner. En man vaktar mig och vi ligger ned bredvid varandra i utkanten av byn och jag kan se början av de stora fälten. Det är bara några träd mellan mig och de öppna vidderna medan resten av byn ligger skyddad med skog runt omkring. Vi ligger där, mannen och jag, och hans uppgift är att vakta både mig och byn. Om någon skulle närma sig från fjärran skulle han vara den första att se och slå larm. Men det är inte ofta någon annan än de som tillhör hans eget folk kommer vandrandes genom det höga ljusa gräset. Men jag hoppas varje dag att få se rörelse där ute och känna igen en röst från min egen by.

Mannen som vaktar mig är inte ond. Han har aldrig gjort mig illa men hans uppgift är att se till att jag stannar där jag ska och inte mer. Men han verkar ensam och med tiden försvinner försvaret och beredskapen till attack ur hans kropp. Vi börjar prata och där vi ligger smeker jag hans bröstkorg med mina fingrar. Han mjukas långsamt upp med smicker och byter sin rakbladsvassa dolk mot en slöare. Han ger mig en bortförklaring men jag vet varför. Han tror inte längre att jag kommer att försöka fly. Och han vill kunna hålla om mig i nattens kalla mörker, självklart när ingen ser, utan att riskera att skada mig.
Jag har lyckats komma innanför hans skal, men han är fortfarande min fångvaktare. Det är fortfarande hans ord som har betydelse och hans eviga blick som tvingar mig att stanna kvar i denna främmande värld.

Dagen gryr och när morgonens dimma börjar lägga sig ber jag om tillåtelse att gå på dass. Osäker på hur han ska behandla mig inför sin egen stams blickar låter han mig gå ensam. Och han kritiseras av männen som står intill men svarar rappt att 'de ska sköta sitt eget, inte kommer hon att försvinna där inne'. Dasset är som man kan förvänta sig i utkanten av en by där de hårda männen vistas, det är smutsigt och äckligt. Men jag gör det jag ska i lugn och ro. Äntligen en stund av egen kontroll och lugn. Sittandes där ser jag ut genom springorna hur min vakt i dagsljuset beter sig som de andra sluskarna. Då händer något. Folket i byn springer fram och tillbaka där utanför. Skriken ekar mellan hyddorna för att tyna bort bland skogens träd, de slåss därute. Jag håller mig kvar på dasset, i trygghet när dörren slits upp och vaktens kamrat sträcker sig in för att ta pappret. 'Vad ska jag göra? Slå dig i huvudet med en pappersrulle? låt mig vara!' kastar jag vasst i ansiktet på honom och förvirrad lämnar han mig ifred.

Kaoset utanför lugnar sig och jag hör en röst. En röst som jag känner igen från förr. Därute står min syster men när jag kliver ut ser hon mig inte. Det har gått så lång tid nu men glädjeropen fyller luften när jag springer fram till hennes famn. De kom för att hämta mig trots allt. Folket vars by vi är i har blivit de nya fångarna och jag är fri.

Plötsligt sprider sig en tystnad av skräck genom våra folk. Längst bort i byn kommer en stor björn ur skogen som lockad av vårt oväsen. Den tittar på oss. Alla börjar springa i panik och så gör även björnen, fortare och fortare. I förtvivlad desperation lyckas jag ta mig upp för den mossbevuxna bergväggen till en avsats där några hus ligger men björnen kommer ifatt mig. Jag ramlar och försöker skydda mig själv där jag ligger blottad på rygg. Björnen frustar vild av raseri när den reser sig på bakbenen. Då plötsligt sliter sig mannen, som vaktat mig varje dag sedan jag fördes till byn, han sliter sig loss från männen i min stam. Och uppför berget för att rädda mig. Med en otrolig styrka ser jag hur han ger sig på björnen som tappar sin balans. Det blir en intensiv men kort kamp innan mossan lossnar under björnens ramar och den faller ned till marken för att lufsa tillbaka in i skogen.


(Sen bröts magin kring den världen och jag vaknade. Telefonen ringde och klockan var nästan 12. Dags att vakna för länge sedan. Men den här drömmen var intressant och jag ville och behövde nog få den att fortsätta. Eller så behövde jag sova länge.. vem vet.

en väldigt intressant kluven känsla inför min vakt där. Han var den som höll mig fången men jag smickrade honom och kom honom nära för att sedan avståndstagande se honom som en av''dem''. Men i slutet så räddade han mig..

sen kan man ju undra varför hela världen var realistisk som strax före medeltiden - fast det fanns toapapper.. ?! det var den enda detaljen som inte stämde)

Bitter inställning till kärlek och längtan efter kramar.

Senaste tiden har jag funderat en del över de killar jag träffat, dejtat, haft förhållanden med. Någon sa att jag haft otur med killar men jag håller inte med. Nog har det funnits problem, annars skulle jag väl inte vara singel. Och visst har jag lyckats förälska mig i några som visat sig vara rätt ruttna. Men glada dagar med ordentliga varma kramar har funnits. och förälskelse och kärlek har funnits.

Eller har den det? Finns kärlek på riktigt eller är det bara en desperat drift att inte vara ensam som får oss att försöka? Har man haft för höga krav, eller för låga? Antagligen både och. Antingen man förväntat sig och krävt mer än vad man behöver för att stanna lyckliga. Eller så har man nöjt sig med någon som man egentligen inte tror kommer finnas kvar i längden.
Ska man vara glad åt korta perioder och stunder av närhet och illusioner eller måste det vara länge för att vara värt något? Gå på magkänsla, flirta och impulsivt låta saker hända och inse att saker går för fort eller att han inte är den man hoppades? Hur klarar man att lära känna någon långsamt utan att ta avstånd? Hur gör man för att hålla intresset på sparlåga medan man utforskar vem en kille är utan att det dör och utan att det säger poff och exploderar?

Är det ens värt att försöka? Förr eller senare slutar de pirriga, glada, drömmande dagarna med att tårar rullar ner för någons kind.
Jag vill tro på människor, jag vill ha en trygg mans armar omkring mig, jag vill dela med mig, jag vill vara i någons värld. Men det känns just nu som en orealistisk tanke. Jag har så många ursäkter och bortförklaringar, även om någon skulle få mig att drömma lite så tror jag det krävs en del för att få mig att våga tro att kärlek finns och kan fungera.

mitt i natten svammel

här dagen efter börjar jag fundera på hur vettigt det är att skriva långa blogginlägg mitt i natten. Det blir ganska mycket svammel men jag låter det stå kvar ändå. Jag behövde skriva av mig.

Just nu sitter jag och funderar på om jag reagerar för starkt. Jag tror inte att den jag skrev om är som andra jag träffat. Men jag blev skrämd. Det gjorde ont. Men jag bryr mig fortfarande fast jag är ändå lite rädd att låta saker passera. Jag är rädd att släppa någon nära och bli sårad igen. Fast hur var det jag själv sa för ca. ett år sedan: inte ska väl jag behöva lida för vad andra har gjort dig? Och hur kan jag då låta någon annan lida för vad tidigare killar gjort?

Det är svårt det här

Kan iofs hänvisa till en dikt som inlägget som var här inspirerade till : Tänk efter nu

.

Tänk efter vad du gör...

Det här inlägget har tagits bort på grund av för mycket svammel.. jag tänker för mycket och borde lära mig vara tyst ibland.

Jag vill dansa!

Jag önskar att jag kunde dansa !
vicka på rumpan i en kort klänning är inte samma sak... Såg precis en film som heter ''Make it happen'' och känner mig så dålig. det är en sån film om en tjej med dansar-drömmar. Och jag är så otränad, har jättedålig kondition och har ingen aning om hur jag ser ut på ett dansgolv.. haha.. hemma kan jag knappt gå 5 meter innan jag går in i något å får ett blåmärke...
Nu är jag sugen på att gå ut på fredagarna, nykter, på något billigt dansgolv så man får lite träning. Både i den rent fysiska - jag är för lat nu- formen. Men även så man kanske blir lite rörligare, vågar släppa loss mer.
Eller så kanske jag borde köpa en ny mp3 spelare, dra på mjukiskläder och dra bort på någon öde gångväg och dansa under en gatlykta..
Hittade precis ett ställe med drop-in på söndagar, 100Kr/gång för att dansa salsa.. å sen kan man stanna efter och träna. Låter kanske som en plan. Då är man inte uppbunden på att gå varje gång utan betalar för de gånger man hinner och orkar. hmm..

Tänk om man kunde dansa.. ! jag vet ju att jag antagligen är för lat för att det skulle kunna bli verklighet... suck... men... vi får väl se ;)

Dansgolvet fre 14/11

Jag ville gå ut men tjejerna kunde inte, de tjatar nu på mig om att jag ska med dem ikväll istället. Men jag har tänkt göra annat ikväll, så jag gick ut själv igår. Fast riktigt själv blev jag ju inte. Jag letade impulsivt upp en kavaljer på nätet som tog med mig till ett ställe. Han var trevlig och vi dansade en del men även om han envist höll sig på dansgolvet med mig så var han väl inte den ultimata personen att just dansa med. Det är roligare med killar som spexar och är lite galna. Och då jag började få krupp på att dansa med 'bara' honom så drog jag en fuling. "Titta där är några polare till mig, jag ska bara säga hej" så gick jag iväg å dansade med några galna killar. De hade spanat på mig å jag förklarade för dem att jag lånade dem lite för jag behövde en pause. Sen fortsatte kvällen så att jag dansade mest med dem och ibland med han jag kom med. Blev bjuden på dricka å tog lite luft med en ur gänget. Han hade flickvän men dränkte mig i komplimanger och jag kände mig elak mot min stackars kavaljer som jag lämnat där inne på dansgolvet någonstans. När det blev dags att gå blev jag följd av icke-singeln mot tunnelbanan men efter att jag fått tacka nej 100gånger till att bli bjuden på mat eller få skjuts i taxi hem så gav han upp.

Jag tycker synd om flickvännen till den killen. Ok om man dansar å flirtar lite på skoj men ... alla dessa komplimanger och erbjudanden...

Idag fick jag ett meddelande från han som jag gick ut med från nätet. Jag hade nästan funderat på att skriva å be om ursäkt att jag dissade honom så mycket men fick som sagt ett mail, som jag inte svarat på ännu... han skrev:
Tja!
Tack för igår! Du var mig en jävel på att dansa, blev faktiskt lite imponerad. Jag får öva på den där högtalargrejen om jag ska ha en chans nån gång ;)
(jag provade att porrdansa med högtalarna på stället men de var inte lika bra som de högtalare jag dansade med i somras.. haha)

... Så ... Killarna som hade flickvänner dreglade och höll på att implodera av att dansa med mig. Och killen jag gick dit med, men dissade ganska mycket i slutet av kvällen, höll sig ändå kvar på dansgolvet å mailar dagen efter.
Vad krävs det egentligen för att ni killar ska ge upp?! visst är jag smickrad.. men så bra på att dansa är jag INTE! och jag hade ingen tid att fixa mig utan drog bara på en klänning och sprang till bussen så snygg var jag INTE HELLER...

De tittar tysta besviket på mig

Mina krukväxter, mina älsklingar...
Bebisblomman har lyckats vänja sig nu och växer så det knakar igen.. ( gäller även minibebisen).
Ormbunkarna jävlas.. men de är IKEA-skit så det är nog en bedrift att de klarat sig flera månader. De kan har börjat bli bruna i ren protest mot att det är höst tror ja.
Gåsföttenrna vill planteras om.
Bambu-arna är lite som de är... En av de äldsta har problem där den står i Cointreau flaskan, stammen har fått röta ser det ut som.
Sukkulenterna och den andra lever men . mja.. de vill nog ha lite mer uppmärksamhet.

Ute på trappen växer fortfarande vitlöken underligt nog då det varit frost...

Älskade ni.
Gröna underbara
om jag blir rik en dag ska jag flytta till en stor ljus lägenhet med högt i tak. Där kan bebisarna växa fritt (inte mer än 30cm kvar till taket nu) och där ska ni få ordentlig sol genom stora fönster. Och på balkongen ska vitlöken få kamrater.
Ni ska få komma ut när det är soligt å varmt och duscha.

(stirra inte på mig, alla har vi våra älsklingar!)

Och vinnaren i Vaken i P3 är .....JAG!

Under natten har P3 ett radioprogram som heter vaken. Förutom musik så har de en tävling där lyssnare får ringa in och ställa 5 ja/nej frågor till en annan lyssnare (en speciell lyssnare för kvällen). Meningen är att man ska försöka få fram vad denne specielle persons yrke är. Lyckas man får man ett pris och lyckas ingen så vinner han istället.
Jag kom fram som fjärde person. Tre killar innan mig hade ställt 5 frågor var och misslyckats med att komma på yrket. Redan efter den första hade ringt in så fick jag en ide om vilket yrket var men det tog ett tag att komma fram.

Tidigare frågor som ställts var bland annat:
arbetar du ensam? - nej
Handlar det om service på något sätt? - ja
Kör du något fordon - Ja
Kan du lyfta något med fordonet - nej
jobbar du inom sjukvården? - nej
arbetar du på fabrik? - nej

Jag visste ju redan vad yrket var men man måste ställa fem frågor så jag tog:
Förekommer det att ni har någon form av utryckning?
Har ni arbetskläder/uniform?
Kan det vara farligt, är det ett riskfyllt arbete?
krävs någon speciell utbildning?
är det mest killar?
Självklart fick jag ja på alla frågor och sa sedan att:
Du är brandman
de lät lite chockade i radiostudion, killen med för den delen.

Det roliga är att jag hade ingen aning om vad priset var så jag frågade nr jag blivit bortkopplad från sändningen. Så snart kommer det en sovmask och en cd med nån tjej som spelar gitarr på posten.

Minnesgudstjänst.

Jag var på minnesgudstjänst idag i Kyrkan där jag bor.
Promenerade dit för att ta farväl. Lyssnade inte på vad prästen sa, lyssnade inte på orden i sångerna. Jag var där i tystnad. Jag har aldrig hört någon spela så vackert på en orgel för att i nästa sekund få den att låta som ett misshandlat monster. Men jag skrev i mitt block med min penna.

Sen gick jag till minneslunden där marken brann av alla ljus. Jag gick ett varv och tänkte. Satte ned mitt värmeljus i den lilla blå krukan som påminde mig om den jag ville ta farväl av.

På vägen hem citerade jag den viktigaste av de texter jag skrev på kyrkbänken.
Jag har tagit farväl idag. Låt det bli det farväl som det är och stör mig inte mer. Finn ro.

Kärklek i månadsskiftet senaste åren

2008 ensam
2007 Kärek
2006 Kärlek som jag bodde med
2005 Kärlek som fanns i Egypten
2004 Kärlek som fanns i Göteborg
2003 Kärlek
2002 lite osäker på vad som skedde när men det fanns kärlek runt omkring på något sätt.

Ja... så är det. Jag har haft en tendens att hitta någon i slutet av sommaren så under hösten har jag nästan aldrig varit ensam. Men nu tar jag långa promenader, kommer hem iskall och får krypa upp med en filt och krama ur den lilla värme som Fluffy lyckats fånga. En nallebjörn har ju inget eget värmesystem så i slutändan får jag jobba upp värmen själv. En kopp te skadar ju inte.

oproduktiva Dino

Jag har en uppgift.
Jag vet vad som ska göras.
Jag vet i vilken ändå jag ska starta (har börjat)
Jag vet hur mycket utrymme jag har innan inlämningsdagen kommer

Men

Varför går det så otroligt långsamt?
Varför fylls mitt huvud med tankar på allt annat?
Varför klarar jag helt plötsligt att vara produktiv inom andra områden där jag inte riktigt orkat förut?
Varför ska jag ha så svårt att klara mina studier när det är ett måste?