Min nya vän herr Doktor

Plötsligt hade jag en tid hos doktorn och åkte mot ett villaområde utanför Stockholm. Väl framme verkar mottagningen släkt och låst så jag går runt huset och ringer på dörren. En kvinna öppnar, två barn springer omkring och jag frågar förvirrat om det är hit man ska om man ska till doktorn. Jodå, det var rätt och hon visar mig innervägen ner till källaren. Jag klagar till doktorn om att jag är sjuk så ofta och om lite annat och efter 15 min är jag på väg hem igen. I väskan har jag förnyade recept på mina vanliga mediciner och en lapp jag ska ge vårdcentralen imorn. Det ska tas blodprover för att se om det finns några brister eller andra fel. Doktorn har kryssat för 29 små rutor på en lista och på nästa veckas återbesök ska jag ha med mitt EKG sen i somras då jag inte litar på den läkaren jag träffade då. Vad skönt det är med en läkare som tar prover och som vill försöka hitta vad som bråkar. Han verkar ha inställningen att vi gör det som behövs för att jag ska känna mig trygg. Så i min svensson-hypokondri har jag nu fått en ny vän - Herr Doktor i Villan :)

Igår fick jag skjuts hem av mamma efter att vi ätit middag hos henne. Framme vid mig är vårt samtal inte slut så vi blir sittandes länge. Det är kärleksråd och kärleksfunderingar. Men jag som försökte hjälpa mamma reda ut sina tankar och inte tvärtom. Fast egentligen passar det vi pratade om in lite på min situation också.
Hur ska man känna för att fortsätta träffa någon? Hur går man vidare när det finns saker som håller en tillbaka på nåt sätt? Men framförallt den första frågan. Jag tror man måste ge saker en chans. Ibland behövs lite tid...