Fel dag att säga de orden - jag är inte på topp

Han står där och tittar på mig.

Du är konstig, du är skum.
Jag har aldrig varit med nån som visar så lite hänsyn...

Vi tänkte för olika för att kunna få det att funka men jag saknar fortfarande de bra stunderna. Även om jag inte tänker och reagerar likadant som han så tyckte jag väldigt väldigt mycket om honom och jag tycker fortfarande att han är en väldigt bra kille.
Men de där orden gjorde ont.

Han tycker jag inte visar någon hänsyn medan jag tycker han är en dramaqueen. Jag förstår inte och ser inte problemen där han såg dom. Något jag inte ens reflekterar över blir en stor sak för honom. Är han för känslig eller är jag för okänslig. Vi var och är olika. Då blir det problem. Kan man inte acceptera det utan att klaga på varandra hela tiden?
---------------------------------
Slutar alla historier på samma sätt? Börjar med pirr i magen, förväntan, bultande hjärtan som förr eller senare planar ut till en välmående mysig tvåsamhet. Men så händer nåt, eller så saknas nåt och man klarar inte av att upprätthålla situationen eller så klarar man inte av varandra längre... det är sorgligt.
Jag sitter med huvudvärk och undrar om man inte kan lära sig. Hitta någon som inte ljuger, kallar en saker, behandlar en orättvist eller få en att må dåligt i slutändan. självklart har inte alla relationer slutat så men de har ändå slutat - av någon anledning.