Tillfångatagen ( - att vakna med en film i huvudet)

Tänk dig skogar och fält. Tänk dig sensommar och början av en kylig höst. Där finns en liten by med hyddor och små hus av trä. Där finns eldar och en lerig mark. Det är för länge länge sen och människorna är smutsiga och bär enkla kläder i jordfärger.

Jag har blivit fånge av en annan stam, långt bort fån mitt eget folk och den verklighet jag känner. En man vaktar mig och vi ligger ned bredvid varandra i utkanten av byn och jag kan se början av de stora fälten. Det är bara några träd mellan mig och de öppna vidderna medan resten av byn ligger skyddad med skog runt omkring. Vi ligger där, mannen och jag, och hans uppgift är att vakta både mig och byn. Om någon skulle närma sig från fjärran skulle han vara den första att se och slå larm. Men det är inte ofta någon annan än de som tillhör hans eget folk kommer vandrandes genom det höga ljusa gräset. Men jag hoppas varje dag att få se rörelse där ute och känna igen en röst från min egen by.

Mannen som vaktar mig är inte ond. Han har aldrig gjort mig illa men hans uppgift är att se till att jag stannar där jag ska och inte mer. Men han verkar ensam och med tiden försvinner försvaret och beredskapen till attack ur hans kropp. Vi börjar prata och där vi ligger smeker jag hans bröstkorg med mina fingrar. Han mjukas långsamt upp med smicker och byter sin rakbladsvassa dolk mot en slöare. Han ger mig en bortförklaring men jag vet varför. Han tror inte längre att jag kommer att försöka fly. Och han vill kunna hålla om mig i nattens kalla mörker, självklart när ingen ser, utan att riskera att skada mig.
Jag har lyckats komma innanför hans skal, men han är fortfarande min fångvaktare. Det är fortfarande hans ord som har betydelse och hans eviga blick som tvingar mig att stanna kvar i denna främmande värld.

Dagen gryr och när morgonens dimma börjar lägga sig ber jag om tillåtelse att gå på dass. Osäker på hur han ska behandla mig inför sin egen stams blickar låter han mig gå ensam. Och han kritiseras av männen som står intill men svarar rappt att 'de ska sköta sitt eget, inte kommer hon att försvinna där inne'. Dasset är som man kan förvänta sig i utkanten av en by där de hårda männen vistas, det är smutsigt och äckligt. Men jag gör det jag ska i lugn och ro. Äntligen en stund av egen kontroll och lugn. Sittandes där ser jag ut genom springorna hur min vakt i dagsljuset beter sig som de andra sluskarna. Då händer något. Folket i byn springer fram och tillbaka där utanför. Skriken ekar mellan hyddorna för att tyna bort bland skogens träd, de slåss därute. Jag håller mig kvar på dasset, i trygghet när dörren slits upp och vaktens kamrat sträcker sig in för att ta pappret. 'Vad ska jag göra? Slå dig i huvudet med en pappersrulle? låt mig vara!' kastar jag vasst i ansiktet på honom och förvirrad lämnar han mig ifred.

Kaoset utanför lugnar sig och jag hör en röst. En röst som jag känner igen från förr. Därute står min syster men när jag kliver ut ser hon mig inte. Det har gått så lång tid nu men glädjeropen fyller luften när jag springer fram till hennes famn. De kom för att hämta mig trots allt. Folket vars by vi är i har blivit de nya fångarna och jag är fri.

Plötsligt sprider sig en tystnad av skräck genom våra folk. Längst bort i byn kommer en stor björn ur skogen som lockad av vårt oväsen. Den tittar på oss. Alla börjar springa i panik och så gör även björnen, fortare och fortare. I förtvivlad desperation lyckas jag ta mig upp för den mossbevuxna bergväggen till en avsats där några hus ligger men björnen kommer ifatt mig. Jag ramlar och försöker skydda mig själv där jag ligger blottad på rygg. Björnen frustar vild av raseri när den reser sig på bakbenen. Då plötsligt sliter sig mannen, som vaktat mig varje dag sedan jag fördes till byn, han sliter sig loss från männen i min stam. Och uppför berget för att rädda mig. Med en otrolig styrka ser jag hur han ger sig på björnen som tappar sin balans. Det blir en intensiv men kort kamp innan mossan lossnar under björnens ramar och den faller ned till marken för att lufsa tillbaka in i skogen.


(Sen bröts magin kring den världen och jag vaknade. Telefonen ringde och klockan var nästan 12. Dags att vakna för länge sedan. Men den här drömmen var intressant och jag ville och behövde nog få den att fortsätta. Eller så behövde jag sova länge.. vem vet.

en väldigt intressant kluven känsla inför min vakt där. Han var den som höll mig fången men jag smickrade honom och kom honom nära för att sedan avståndstagande se honom som en av''dem''. Men i slutet så räddade han mig..

sen kan man ju undra varför hela världen var realistisk som strax före medeltiden - fast det fanns toapapper.. ?! det var den enda detaljen som inte stämde)