mitt i natten svammel

här dagen efter börjar jag fundera på hur vettigt det är att skriva långa blogginlägg mitt i natten. Det blir ganska mycket svammel men jag låter det stå kvar ändå. Jag behövde skriva av mig.

Just nu sitter jag och funderar på om jag reagerar för starkt. Jag tror inte att den jag skrev om är som andra jag träffat. Men jag blev skrämd. Det gjorde ont. Men jag bryr mig fortfarande fast jag är ändå lite rädd att låta saker passera. Jag är rädd att släppa någon nära och bli sårad igen. Fast hur var det jag själv sa för ca. ett år sedan: inte ska väl jag behöva lida för vad andra har gjort dig? Och hur kan jag då låta någon annan lida för vad tidigare killar gjort?

Det är svårt det här

Kan iofs hänvisa till en dikt som inlägget som var här inspirerade till : Tänk efter nu

.

Tänk efter vad du gör...

Det här inlägget har tagits bort på grund av för mycket svammel.. jag tänker för mycket och borde lära mig vara tyst ibland.