Besöket från Irland

Nu är han här.
Min reaktion blev inte alls som jag trodde, klart jag är glad att se honom och äntligen få prata igenom saker, men jag är och blir mer å mer irriterad och känner först nu hur han sårat mig.

Jag har kommit fram till att han är en viktig person som jag bryr mig mycket om och som jag vill ha i mitt liv. Men jag kan inte erbjuda mer än vänskap och att jag alltid kommer finnas där för honom.

Fast det verkar ändå som att han vill stanna/flytta hit. Och jag känner att jag måste få fokusera på att få ordning på mitt liv, leta bostad, jobba, flytta, börja nytt universitet och först när jag fått ordning på mitt kan jag hjälpa honom få till något här. På söndag åker vi troligtvis till Stockholm/Uppsala för att titta på bostad åt mig och träffa mamma, lillebror å Knon. Jag föreslog i morse att han då kan åka från Stockholm till Irland eller Belgien eller vart han nu ska men möttes av tystnad.
Det är svårt det här - jag har velat haft det här i 2 år och nu är jag mest obekväm och irriterad. det är en sak att träffas å umgås en annan att helt plötsligt ha någon boendes på sin soffa på obestämd tid. Jag är väldigt mån om min självständighet och mitt personliga utrymme..