Ont.

För några dagar sen hällde jag i mig 4 liter laxermedel som smakade fruktansvärt äckligt. Dagen efter var jag till läkaren och gjorde en väldigt otrevlig koloskopi. De fick ge mig morfin för att jag skulle orka. Men de sa att tarmarna såg bra ut så vi får väl se om proverna de tog visar något. Efteråt mötte jag D för att äta lunch. Han skrattade åt mig och tyckte jag var konstig. Morfinet höll nog i sig ett tag för sen gick jag hem och sov några timmar.

Det var det första ont.
Det andra ont tror jag inte morfin skulle bita på. Och när jag behöver det som mest inser jag att jag knappt har några riktiga vänner längre. Jag vet inte vart de tagit vägen men de finns inte längre, i alla fall inga i samma stad som mig. Eller jo, Bettan finns.
Hur som helst så står jag i en situation där det känns som att jag inte kan göra något för att påverka. Det kan fortfarande vända och bli bättre. Men det kan också gå totalt åt skogen. Och jag vet inte om jag klarar det. Om jag har styrka nog kvar att hantera det om jag blir så förstörd. Så nu sitter jag som ett mongo med tårar som aldrig slutar och kan inte låta bli att tänka på det värsta möjliga. Hur mycket jag än försöker är det svårt att lägga det lite åt sidan och fokusera på något annat. Så här sitter jag och hoppas med hjärtat krampandes.