Bitter inställning till kärlek och längtan efter kramar.

Senaste tiden har jag funderat en del över de killar jag träffat, dejtat, haft förhållanden med. Någon sa att jag haft otur med killar men jag håller inte med. Nog har det funnits problem, annars skulle jag väl inte vara singel. Och visst har jag lyckats förälska mig i några som visat sig vara rätt ruttna. Men glada dagar med ordentliga varma kramar har funnits. och förälskelse och kärlek har funnits.

Eller har den det? Finns kärlek på riktigt eller är det bara en desperat drift att inte vara ensam som får oss att försöka? Har man haft för höga krav, eller för låga? Antagligen både och. Antingen man förväntat sig och krävt mer än vad man behöver för att stanna lyckliga. Eller så har man nöjt sig med någon som man egentligen inte tror kommer finnas kvar i längden.
Ska man vara glad åt korta perioder och stunder av närhet och illusioner eller måste det vara länge för att vara värt något? Gå på magkänsla, flirta och impulsivt låta saker hända och inse att saker går för fort eller att han inte är den man hoppades? Hur klarar man att lära känna någon långsamt utan att ta avstånd? Hur gör man för att hålla intresset på sparlåga medan man utforskar vem en kille är utan att det dör och utan att det säger poff och exploderar?

Är det ens värt att försöka? Förr eller senare slutar de pirriga, glada, drömmande dagarna med att tårar rullar ner för någons kind.
Jag vill tro på människor, jag vill ha en trygg mans armar omkring mig, jag vill dela med mig, jag vill vara i någons värld. Men det känns just nu som en orealistisk tanke. Jag har så många ursäkter och bortförklaringar, även om någon skulle få mig att drömma lite så tror jag det krävs en del för att få mig att våga tro att kärlek finns och kan fungera.