Panta rei

Allting flyter - floden är inte densamma innan, när eller efter du klivit ned i den.

Även om jag har en tendens att vrida och vända och analysera sönder saker Så är livet underbart. Jag må låta som en förvirrad hög av små bitar av nåt oidentifierbart... men egentligen är det mesta ganska ok.

Men så kommer dagar när verkligheten är närvarande. när det krävs att man inser att det är något viktigt som sker. och när det är viktigt ska man inte skynda eller vifta bort det.

Jag skrev en dikt som sammanfattar läget ganska bra, läs den om ni vill: Tiden stod stilla några timmar . Som vanligt är det omöjligt att fånga den mångfacetterade verkligheten till 100% men det är en sida av den.

Allt kan hända.. kom ihåg :
Carpe diem och Panta rei

.

To have a Crush

Att 'ha en crush' är ett begrepp jag funderat på senaste dagarna. Dels så har vi två personer jag tänkt ta upp men även fenomenet i sig.

Person 1 - I första klass när man är sådär 8 år så frågade jag chans på en kille. Jag var inte den som frågade eller blev frågad annars så det är mer eller mindre den enda killen jag försökte få kontakt med i skolan under de tidiga åren. Jag minns brevet jag skrev med alla hjärtan jag ritat och hur han sa nej. Förra veckan dök han upp på Facebook och accepterade mig som vän (Jag har de flesta från låg/mellanstadiet som vänner på fb dock ingen jag umgås med). Och jag kan inte låta bli att tycka att han fortfarande är fantastiskt söt. Frågan är om han fortfarande är det eller om det bara är nåt otroligt gammalt spår från den crush jag hade för nästan 15 år sedan. Det sägs att en persons ögon aldrig förändras.

Person 2 - satt på tunnelbanan i fyran bredvid när jag åkte hem från stan inatt. Jag gick i en ny skola i 8:an och hade då en crush på den här killen, han gick i nian. Jag vågade aldrig prata med honom men tittade längtande i skolan och drömde framför fotot på hans klass i skolkatalogen. Han såg precis ut som för 7 år sedan men inga spår av de känslorna poppade upp. Han var nog vad man kan kalla en typisk teenager crush. (ni som känner mig - kan nu tänka er att jag inte vågade säga hej till en pojke? haha vad mycket som förändras på några år!)

Själva begreppet i sig självt...
de översättningar jag hittar är förälskelse och svärmeri. Spontant skulle jag översätta det med en mindre men väldigt intensiv förälskelse. En förtjusning som gör att man fokuserar och tänker väldigt mycket på personen. Däremot tror jag inte att det behöver vara så seriöst. Det kan gå över ganska fort samtidigt som det kan utvecklas till ett djupare intresse.
Jag tror man behöver små små crushes för att överleva och må bra. Meningslösa sådana som den snygga busschauffören man hoppas ska köra bussen igen för han var så otroligt sexig, läraren man drömmer om underföreläsningen, personer i ens periferi som man kanske egentligen inte vill komma nära men som det kan vara underbart att fantisera lite om. Svårare blir det när man får en crush på någon man känner, antingen gammal vän eller någon man faktiskt har ett intresse av att lära känna. Då tror jag att fenomenet crush kan göra det svårt för en. Just intensiteten i ens sätt för allt som gäller den personen stjälper snarare än hjälper.

Funderingar hit å dit. olika styrka och beroende på föremålet för ens 'crush' - Summan av kardemumman är nog att det får en att känna att man lever lite mer. Man behöver det ibland. Speciellt de där av typen teenager crush som inte leder någon vart utan bara fyller syftet att få le lite för sig själv å fantisera om en alternativ verklighet, få hjärtat att slå lite hårdare, på ett säkert avstånd.

Julafton 08

Mamma kom för att äta risgrynsgröt och byta paket vid 11. Jag fick lampor till mina plantor, vitaminer och hudkräm (och hon betalar en del av nyårsresan). Av familjen jag hyr av och vars barn jag passar fick jag en kokbok med enbart bakrecept dvs. allt från kakor till matbröd (perfekt för mig). Mamma fick Enyas nya CD och familjen jag hyr av fick örngott jag dekorerat. Sen bar det av till mormor för att ta hästarna på en promenad, fika, mat osv. Vi var tre tjejer i rakt nedstigande led och vi är nog lika snurriga alla tre emellanåt. Idag fick jag veta att envisheten nog kommer från mormors pappa...
Väl hemma igen så beslöt sig äldsta brorsan med flickvän att titta förbi på fika innan mamma åkte till sig. Så nu sitter jag här ensam med vad som är kvar med min whiskey och har bestämt mig för att bygga ihop pepparkakshuset. Jag använde ingen mall när jag bakade bitarna så det kan bli intressant :)
Jag återkommer med foto när det är klart.
* * * * * * * *

Bilder ...











Ha ha ha ha ha ha!!! Tänk vad underbart det kan vara att umgås med sig själv mitt i natten :D

(Jul?) Pyssel

Dan före dan före doppare-dan.
I år blir det hälften hemmagjorda julklappar - vare sig folk vill eller inte. Säg tack och se glad ut.. haha.. Kom nyss hem från Solna och ska sätta igång med örngotts arbetet. Jag passar tre barn varje vecka och de ska få varsitt örngott med sina namn tryckta och kanske något bild broderad. Och deras föräldrar ska få två örngott där jag fört över barnens handstil från teckningar de gjort så att det kommer stå sov gott och godnatt samt några stjärnor. känner mig lite tveksam över hur det kommer bli, men det visar sig.

I solna satt vi tre 'kärringar' på golvet och gjorde pärlplattor hela kvällen. Vi börjar bli riktigt gamla. Så här på 21-22 års ålder får man ont och blir stel och det blir svårt att urskilja vilken färg det är på pärlorna i det skumma ljuset. Illa. Men roligt hade vi. Terapi kan det också kallas.

jag har lussebullar i frysen, ett pepparkakshus jag fortfarande inte byggt ihop och några paket ligger färdiga under min provisoriska julgran. Men julkänslan finns inte. Det spelar ingen roll att julbelysningen är tänd och julmusiken fyller stugan. Känslan och det faktum att det är två dagar kvar till jul går helt enkelt inte ihop. Undrar varför.

Jag står i suddigheten

Tiden kommer emot mig
precis som alla andra dagar
Men senast känns det som
att tiden flyter förbi mig,
runt sidorna på mig
utan att beröra mig.

Utan att jag hinner
interagera
det är frustrerande
men samtidigt underbart
Som en stående gungande dvala
världen möter tiden
och jag bara står där
mitt i suddigheten

Släppa taget.

Jag har funderat lite senaste timmen angående det här med att släppa taget om människor. Ni som känner mig vet att det finns några stycken som gjort mig riktigt illa. Men på något sätt har jag svårt att klippa alla band.
Människor som man aldrig lärt känna är det lättare att sakta slussa bort ur den delen av medvetandet som bryr sig.
...mitt under skrivandet här gör min hjärna en loop och fascineras över hur många människor jag minns, eller är det bara som man lurar sig?... tillbaka till ämnet.

Det borde vara ren självbevarelsedrift att se till att de personer som sårat en slutar vara en del av ens liv. Men av någon outgrundlig anledning ramlar jag ständigt tillbaka i samma spår. Ett spår som säger att 'det finns en förklaring' och att 'alla har någon bra sida'. (Kanske inte så ologiskt att jag tänker så iochförsig. Det är väl ett psykologiskt mönster som hjälpte mig överleva tidigare) Det är nog det som gör det svårt för mig att stänga ute personer från mitt liv. Jag tror det är på gott och ont. Ibland får någon för många chanser och det slutar med att det tagit för mycket energi eller gör ont. Ibland får någon fler chanser än de flesta skulle ge dem och det visar sig att omständigheterna var så att det behövdes.

Men jag är ingen ängel som tar emot alla med öppna armar oavsett vad. Även om det kan kännas så ibland. Det här är inget försök att ge en positiv bild av mig utan det jag vill säga är snarare att det kan vara jobbigt. Man behöver bli arg, man ska reagera om någon gör något som gör ont. Man är skyldig sig själv det. Så jag försöker. Lära mig själv reagera.

Jag försöker samtidigt lära mig att jag inte behöver vara så envis. Det är inte alltid saker fungerar. Det är inte alltid det är lönt att reagera heller, ha ångest eller bli stressad. Det är heller inte värt tiden och energin att försöka lära känna eller förstå varje liten människa som verkar intressant.

Känner att det här inlägget inte alls blev som planerat utan mer flytande flumtankar. Ett inlägg för mig snarare än dig som läser. För att avsluta kan jag dela med mig av min misstanke: det faktum att jag börjat vattna ihjäl mina plantor tror jag har något att göra med min känsla av ensamhet. behov av uppmärksamhet och bekräftelse kanske? Rätt konstigt hur hjärnan fungerar - för jag är inte så ensam, ändå känns det så.

Killar är kåta men jag är iallafall rolig

Killar ... och jag ... näe, det går inte så bra. (Tänkte dra någon rad här om kärlek och lägesrapport men jag skippar det och hoppar direkt in på det allra senaste. Inslängda finns även oouuch som uppkom då jag berättade historien för E)

Summan av kardemumman:
Efter två träffar kommer samtalet in på jag inte alls som jag trodde skrämt honom genom att säga att jag är rädd att bli sårad, faktum var att han trodde det var uppenbart att han inte var ute efter något med mig.
ouch!

Snacka om att misstolka ett kåtsmile för ett smile som jag trodde sa att han faktiskt var väldigt förtjust över att ha just mig nära. Inte konstigt att han inte tagit några initiativ sen sist vi sågs ...bra Dino!
Tror aldrig jag missuppfattat läget så mycket och fått kommentaren att jag är 'rolig' så som man vill träffa mig igen som vän men att jag inte är 'tjejen som man skulle kunna spendera resten av sitt liv med'
oouuch!

ooh jag dör *himlar med ögonen, handen på pannan och faller ihop*
ouch igen...

På den positiva sidan; nu vet jag vart min framtid ligger. Jag ska bli standup-komiker i nunnedräkt som levererar dräpande skämt om killar (någon som vill bli min sidekick? jag kan skaffa fler nunnedräkter)

Men jag är ascool, vi snackar skit just nu, han och jag...
men ändå... jag dör... jag dör ensam...
...men jag dör rolig *skrattar för mig själv*

(nej nej, du är inte så hemsk som det kan låta men vi måste låta läsarna få ett gripande inlägg)

Besök i barndomshemmet

Jag tog bussen ut till pappa idag.
Tyckte det var dags att hämta mitt julpynt så att jag kan få lite julstämning hemma i min lilla stuga. Och eftersom jag tyckte det kunde vara lite elakt att åka ut å hämta å åka direkt igen så föreslog jag att han skulle bjuda på middag. Vi umgås ju aldrig annars.
Vid bordet ser jag att pappa har en ring, det har kvinnan som bor med honom också. Lika dana. Har dom förlovat sig? Jag skickade ett sms till lillebror och frågade men har inte fått något svar, och pappa nämnde inget han heller.. jaja..

Efter maten tar jag chansen och får skjuts med mellanbrorsan, som jag egentligen inte heller har så bra kontakt med. Men det var en bra ursäkt att kunna åka därifrån snabbt istället för att bli kvar på kaffe och komma hem sent. När vi går säger pappa att vi är välkomna när som helst att hälsa på. Vi är alltid välkomna, inte bara om vi behöver hämta eller göra något därute.

Men vad han inte förstår är att jag hade ångest redan på vägen ut dit. Visst vill jag ha någon sorts relation till min far men någon gång om året är alldeles lagom, gärna korta stunder.
Har iallafall lovat att komma ut på middag när han fyller år. Men det blir bara pappa, hans kvinna och mellanbrodern. Yngsta och äldsta är bortresta. Kanske jag kan hitta en godtagbar bortförklaring...

mina älsklingar...

Jag hade tänkt skriva om hur mamma föreslog att vi skulle åka till Belgien och hälsa på min moster o kusinerna över nyår. Men så hamnade vi i en diskussion om K då jag har svårt att tänka mig att åka dit utan att försöka göra efterforskningar. Jag skulle behöva ge honom en örfil och få mina pengar. Det handlar inte om själva pengarna utan det är en princip sak. Ni som vet vad jag talar om, ni förstår. och jag har släppt det på ett sätt.. men samtidigt vill jag ha sista ordet. jag rår inte för det.

Hur som helst, jag fastnade på nätet där jag letade upp namn på en av mina växter och se fortsatte det .. så här kommer en lista på vad jag har växande hemma hos mig
(kan vara bra för mig själv att ha en lista sammanställd om inte annat):
Ficus deltoidea - i dagligt tal pillerfikus - ursprung Indonesien

Hoya carnosa - det är en typ av porslinsblomma om jag förstått det rätt?

Syngonium podophyllum - i dagligt tal kallad Gåsfot, har två stycken - ursprung mellanamerika

Crassula ovata - i dagligt tal kallad för Paradisträd - ursprung sydamerika

Lilium bulbiferum - idagligt tar brandlilja, om det är den jag tror... den hade blommor men är nu bara en grön pinne med lite blad. Ursprunget är central och östeuropa

Dracena marginata - vet inte vad den har för 'vanligt' namn men det är en smal pinne med en massa avlånga blad högst upp :)

Dracena sanderiana/ Bambudracena - kallas i dagligt tal lucky bambu, ni vet, sånna pinnar man köper på ikea och jag har väl 7st nu i varierande storlek.

Sen har jag den jag kallar för Bebisblomman som jag fortfarande inte vet vad den heter. Den når snart taket igen och är den underbaraste som finns :). Äkta kärlek växer eller hur?!
(har visserligen en liten vitlök som fortfarande kämpar efter sommaren, någon typ av amaryllis som bara är en knopp samt två halvdöda små ormbunke typer från ikea)

Att orka eller inte orka - det är frågan.

... jag har raderat mitt inlägg två gånger nu innan jag hunnit publicera det. Orden rinner ur mig men det är som en sörja. Helgen i linköping var både bra, rolig och jobbig. På + sidan finns gamla vänner, julmarknad, julkonsert, en pytteliten bebis, massage medan det på - sidan finns samma deppiga känsla som förföljt mig till och från senaste veckan, förvirring och känslan av att vara ivägen.
Ska man orka anstränga sig för att få vänskapsrelationer att fungera när det känns som att den i andra änden inte riktigt bryr sig? Eller ska man bara låta det vara? Antagligen är det kommunikationen som är boven i dramat, det brukar vara så. Men ändå, borde man inte kunna visa och känna att man bryr sig om varandra? Kan ju även vara så att min uppfattning är lite förmörkad av hur jag mår just nu.

Plugget... orkar jag inte just nu. Juridik i sig är ett ämne jag tycker borde vara intressant. Med en mamma som polis har lagen alltid varit lite spännande men med en lärare som är lika inspirerande som en ...

Något jag däremot orkat är att inviga mitt hopprep! men fy fan vilken dålig kondis jag har! hahaha, tro mig det är komiskt. Några minuter sen gör astman/kondisen att det är dags att ramla ihop i en lite hög på den kalla blöta gräsmattan.

Något annat jag orkat - i torsdags promenerade jag till mamma (jag gick lite vilse först men kom fram till sist) och väl där klippte o färgade jag håret. skönt med lite omväxling. Sen cyklade jag hem.

Nu är den stora frågan - orka eller inte orka: plugga? laga mat? kolla en film? virka? skriva vidare på utkasten från kyrkogården i linköping? orka eller inte orka försöka få uppmärksamhet från någon man vill spendera lite tid med?