Arbetet med en svår dikt.

(Skrev det här inlägget på dagoken i skribentforumet först men lägger ut det här med. Med svår menar jag innehållsmässigt och 'skriva/komma till'-mässigt. Och till dig A, om du läser. Jag förstår att det är tungt. Det är bara att ringa och prata om du vill. Jag känner att du säkert har andra som du hellre använder dig av för att hantera det här, personer som är i samma situation som dig. Men jag finns här, om du behöver mig.)

För några dagar sen förlorade en vän till mig en tjejkompis i en bilolycka. Jag känner mig lite dålig för att jag inte har frågat hur min kompis mår, jag kände inte hon som omkom. Men det fick mig att börja arbeta med en dikt. En viktig dikt. Jag vet hur jag vill att den ska vara uppbyggd, jag vet vilken känsla den ska ha och vilken känsla den ska lämna läsaren med.... Jag har skrivit upp en massa relevanta ord... Men jag har inte kommit längre. Den är svår. Den vill att jag ska arbeta fram den ordentligt. Jag tror den behöver det men det är lite frustrerande då jag inte är van att arbeta särskilt länge med en och samma text. Speciellt inte utan att ha ett utkast som jag kan laborera med... nu är det bara en tanke, en känsla och en massa uppradade ord.

Har jag rätten att ta en väns sorg som inspiration till att skriva om något jag aldrig upplevt? som jag inte har någon erfarenhet av? Får jag låtsas att jag har någon aning om hur det känns, hur det är när någon ung omkommer i en bilolycka? Vad vet jag egentligen. Den närmaste jag förlorat var min morfar i cancer för över tio år sedan.

Men dikten vill komma, den vill. Jag känner det. Och även om den är svår och motsträvig får jag väl ge den den tid och engagemang som den kräver för att den ska komma ut på pappret.