Flickan som ropade Ooh!

Alla känner till historien om pojken som ropade varg. Han ropade och ropade och folk reagerade men där fanns inget. Sen var det ingen som trodde honom när det var på riktigt.

Just nu känner jag mig som flickan som ropade Ooh! Nämnt namnen på killar som jag träffat men inget som utvecklat sig till nåt riktigt. Så nu, när jag ropar Ooh! och det är på riktigt. Jag känner att det är svårt att greppa eller försöka beskriva men det har varit seriöst och allvar från första stund. Det är riktigt. Det är verkligen RIKTIGT. Men då är det ingen som reagerar.

Han träffade min familj förra helgen och på söndag firas mormors födelsedag med släkten. Mamma sa något i förbifarten men jag förstod inte vad hon syftade på - om jag tänkt att han skulle följa med eller om det var en diffus inbjudan från hennes sida. Så jag frågade och fick ett svar som löd ungefär (om man kortar ner det): Ja, jo men han är välkommen... jag tänkte väl mer om det bara är nåt tillfälligt så... men annars.. men om det är seriöst... jag menar ni har inte känt varandra så länge...

Mamma och alla andra: HAN KOMMER STANNA KVAR. Det är han och jag nu.

(kanske ska tillägga att min mamma tyckte mycket om det intryck hon fick av honom. Men just nu är jag lite arg och besviken, det är evigheter sen jag kände som jag gör nu och varken familj eller vänner verkar förstå det)