DaddyLongleg, självinsikt och kärlek

Som lördagar har en tendens att göra har den här flutit vidare bort i fjärran utan att så mycket vettigt, som jag planerat, blev gjort.
Mitt i mina sista två effektiva timmar av studier (kl 23 har jag bestämt att jag ska kolla film och äta chips) kommer DaddyLongleg dansandes. Han skulle gärna få stanna i min stuga och bo med mig men jag vet inte vad han äter och tvivlar på att han vill bli mitt nya husdjur.

Han flyger omkring bredvid bordet och säger till mig: Du vet ju hur du är. Du vet hur du fungerar. Du vet varför du vill och varför du försöker. Du är medveten om dina behov som driver dig och de fasor som håller dig tillbaka. Du vet delvis vad du vill ha. Sen försvann han ut genom det öppna fönstret, ut i kylan och den mörka natten.

DaddyLongleg du är så klok.

Jag är hopplös. Jag är bitter. Jag drömmer och romantiserar. Jag är modig men ack så feg.

Jag vill kasta mig över kakan och sluka den hel för att dämpa min hunger.
Jag vill kasta den i soporna innan jag ens hinner titta åt den.
Eller så hamnar jag villrådigt mitt emellan och slickar försiktigt på glasyren. Jag vill inte ge upp den för det smakar gott och lockar mig men jag vet att det kanske inte är nyttigt just nu, jag kanske bara kommer må illa om jag äter upp den. Kanske är lagom med lite glasyr...

Varför är jag inte bättre på att ta tillvara på den insikt jag har om mig själv?