To have a Crush

Att 'ha en crush' är ett begrepp jag funderat på senaste dagarna. Dels så har vi två personer jag tänkt ta upp men även fenomenet i sig.

Person 1 - I första klass när man är sådär 8 år så frågade jag chans på en kille. Jag var inte den som frågade eller blev frågad annars så det är mer eller mindre den enda killen jag försökte få kontakt med i skolan under de tidiga åren. Jag minns brevet jag skrev med alla hjärtan jag ritat och hur han sa nej. Förra veckan dök han upp på Facebook och accepterade mig som vän (Jag har de flesta från låg/mellanstadiet som vänner på fb dock ingen jag umgås med). Och jag kan inte låta bli att tycka att han fortfarande är fantastiskt söt. Frågan är om han fortfarande är det eller om det bara är nåt otroligt gammalt spår från den crush jag hade för nästan 15 år sedan. Det sägs att en persons ögon aldrig förändras.

Person 2 - satt på tunnelbanan i fyran bredvid när jag åkte hem från stan inatt. Jag gick i en ny skola i 8:an och hade då en crush på den här killen, han gick i nian. Jag vågade aldrig prata med honom men tittade längtande i skolan och drömde framför fotot på hans klass i skolkatalogen. Han såg precis ut som för 7 år sedan men inga spår av de känslorna poppade upp. Han var nog vad man kan kalla en typisk teenager crush. (ni som känner mig - kan nu tänka er att jag inte vågade säga hej till en pojke? haha vad mycket som förändras på några år!)

Själva begreppet i sig självt...
de översättningar jag hittar är förälskelse och svärmeri. Spontant skulle jag översätta det med en mindre men väldigt intensiv förälskelse. En förtjusning som gör att man fokuserar och tänker väldigt mycket på personen. Däremot tror jag inte att det behöver vara så seriöst. Det kan gå över ganska fort samtidigt som det kan utvecklas till ett djupare intresse.
Jag tror man behöver små små crushes för att överleva och må bra. Meningslösa sådana som den snygga busschauffören man hoppas ska köra bussen igen för han var så otroligt sexig, läraren man drömmer om underföreläsningen, personer i ens periferi som man kanske egentligen inte vill komma nära men som det kan vara underbart att fantisera lite om. Svårare blir det när man får en crush på någon man känner, antingen gammal vän eller någon man faktiskt har ett intresse av att lära känna. Då tror jag att fenomenet crush kan göra det svårt för en. Just intensiteten i ens sätt för allt som gäller den personen stjälper snarare än hjälper.

Funderingar hit å dit. olika styrka och beroende på föremålet för ens 'crush' - Summan av kardemumman är nog att det får en att känna att man lever lite mer. Man behöver det ibland. Speciellt de där av typen teenager crush som inte leder någon vart utan bara fyller syftet att få le lite för sig själv å fantisera om en alternativ verklighet, få hjärtat att slå lite hårdare, på ett säkert avstånd.

Julafton 08

Mamma kom för att äta risgrynsgröt och byta paket vid 11. Jag fick lampor till mina plantor, vitaminer och hudkräm (och hon betalar en del av nyårsresan). Av familjen jag hyr av och vars barn jag passar fick jag en kokbok med enbart bakrecept dvs. allt från kakor till matbröd (perfekt för mig). Mamma fick Enyas nya CD och familjen jag hyr av fick örngott jag dekorerat. Sen bar det av till mormor för att ta hästarna på en promenad, fika, mat osv. Vi var tre tjejer i rakt nedstigande led och vi är nog lika snurriga alla tre emellanåt. Idag fick jag veta att envisheten nog kommer från mormors pappa...
Väl hemma igen så beslöt sig äldsta brorsan med flickvän att titta förbi på fika innan mamma åkte till sig. Så nu sitter jag här ensam med vad som är kvar med min whiskey och har bestämt mig för att bygga ihop pepparkakshuset. Jag använde ingen mall när jag bakade bitarna så det kan bli intressant :)
Jag återkommer med foto när det är klart.
* * * * * * * *

Bilder ...











Ha ha ha ha ha ha!!! Tänk vad underbart det kan vara att umgås med sig själv mitt i natten :D

(Jul?) Pyssel

Dan före dan före doppare-dan.
I år blir det hälften hemmagjorda julklappar - vare sig folk vill eller inte. Säg tack och se glad ut.. haha.. Kom nyss hem från Solna och ska sätta igång med örngotts arbetet. Jag passar tre barn varje vecka och de ska få varsitt örngott med sina namn tryckta och kanske något bild broderad. Och deras föräldrar ska få två örngott där jag fört över barnens handstil från teckningar de gjort så att det kommer stå sov gott och godnatt samt några stjärnor. känner mig lite tveksam över hur det kommer bli, men det visar sig.

I solna satt vi tre 'kärringar' på golvet och gjorde pärlplattor hela kvällen. Vi börjar bli riktigt gamla. Så här på 21-22 års ålder får man ont och blir stel och det blir svårt att urskilja vilken färg det är på pärlorna i det skumma ljuset. Illa. Men roligt hade vi. Terapi kan det också kallas.

jag har lussebullar i frysen, ett pepparkakshus jag fortfarande inte byggt ihop och några paket ligger färdiga under min provisoriska julgran. Men julkänslan finns inte. Det spelar ingen roll att julbelysningen är tänd och julmusiken fyller stugan. Känslan och det faktum att det är två dagar kvar till jul går helt enkelt inte ihop. Undrar varför.

Jag står i suddigheten

Tiden kommer emot mig
precis som alla andra dagar
Men senast känns det som
att tiden flyter förbi mig,
runt sidorna på mig
utan att beröra mig.

Utan att jag hinner
interagera
det är frustrerande
men samtidigt underbart
Som en stående gungande dvala
världen möter tiden
och jag bara står där
mitt i suddigheten

Släppa taget.

Jag har funderat lite senaste timmen angående det här med att släppa taget om människor. Ni som känner mig vet att det finns några stycken som gjort mig riktigt illa. Men på något sätt har jag svårt att klippa alla band.
Människor som man aldrig lärt känna är det lättare att sakta slussa bort ur den delen av medvetandet som bryr sig.
...mitt under skrivandet här gör min hjärna en loop och fascineras över hur många människor jag minns, eller är det bara som man lurar sig?... tillbaka till ämnet.

Det borde vara ren självbevarelsedrift att se till att de personer som sårat en slutar vara en del av ens liv. Men av någon outgrundlig anledning ramlar jag ständigt tillbaka i samma spår. Ett spår som säger att 'det finns en förklaring' och att 'alla har någon bra sida'. (Kanske inte så ologiskt att jag tänker så iochförsig. Det är väl ett psykologiskt mönster som hjälpte mig överleva tidigare) Det är nog det som gör det svårt för mig att stänga ute personer från mitt liv. Jag tror det är på gott och ont. Ibland får någon för många chanser och det slutar med att det tagit för mycket energi eller gör ont. Ibland får någon fler chanser än de flesta skulle ge dem och det visar sig att omständigheterna var så att det behövdes.

Men jag är ingen ängel som tar emot alla med öppna armar oavsett vad. Även om det kan kännas så ibland. Det här är inget försök att ge en positiv bild av mig utan det jag vill säga är snarare att det kan vara jobbigt. Man behöver bli arg, man ska reagera om någon gör något som gör ont. Man är skyldig sig själv det. Så jag försöker. Lära mig själv reagera.

Jag försöker samtidigt lära mig att jag inte behöver vara så envis. Det är inte alltid saker fungerar. Det är inte alltid det är lönt att reagera heller, ha ångest eller bli stressad. Det är heller inte värt tiden och energin att försöka lära känna eller förstå varje liten människa som verkar intressant.

Känner att det här inlägget inte alls blev som planerat utan mer flytande flumtankar. Ett inlägg för mig snarare än dig som läser. För att avsluta kan jag dela med mig av min misstanke: det faktum att jag börjat vattna ihjäl mina plantor tror jag har något att göra med min känsla av ensamhet. behov av uppmärksamhet och bekräftelse kanske? Rätt konstigt hur hjärnan fungerar - för jag är inte så ensam, ändå känns det så.