(Jul?) Pyssel

Dan före dan före doppare-dan.
I år blir det hälften hemmagjorda julklappar - vare sig folk vill eller inte. Säg tack och se glad ut.. haha.. Kom nyss hem från Solna och ska sätta igång med örngotts arbetet. Jag passar tre barn varje vecka och de ska få varsitt örngott med sina namn tryckta och kanske något bild broderad. Och deras föräldrar ska få två örngott där jag fört över barnens handstil från teckningar de gjort så att det kommer stå sov gott och godnatt samt några stjärnor. känner mig lite tveksam över hur det kommer bli, men det visar sig.

I solna satt vi tre 'kärringar' på golvet och gjorde pärlplattor hela kvällen. Vi börjar bli riktigt gamla. Så här på 21-22 års ålder får man ont och blir stel och det blir svårt att urskilja vilken färg det är på pärlorna i det skumma ljuset. Illa. Men roligt hade vi. Terapi kan det också kallas.

jag har lussebullar i frysen, ett pepparkakshus jag fortfarande inte byggt ihop och några paket ligger färdiga under min provisoriska julgran. Men julkänslan finns inte. Det spelar ingen roll att julbelysningen är tänd och julmusiken fyller stugan. Känslan och det faktum att det är två dagar kvar till jul går helt enkelt inte ihop. Undrar varför.

Jag står i suddigheten

Tiden kommer emot mig
precis som alla andra dagar
Men senast känns det som
att tiden flyter förbi mig,
runt sidorna på mig
utan att beröra mig.

Utan att jag hinner
interagera
det är frustrerande
men samtidigt underbart
Som en stående gungande dvala
världen möter tiden
och jag bara står där
mitt i suddigheten

Släppa taget.

Jag har funderat lite senaste timmen angående det här med att släppa taget om människor. Ni som känner mig vet att det finns några stycken som gjort mig riktigt illa. Men på något sätt har jag svårt att klippa alla band.
Människor som man aldrig lärt känna är det lättare att sakta slussa bort ur den delen av medvetandet som bryr sig.
...mitt under skrivandet här gör min hjärna en loop och fascineras över hur många människor jag minns, eller är det bara som man lurar sig?... tillbaka till ämnet.

Det borde vara ren självbevarelsedrift att se till att de personer som sårat en slutar vara en del av ens liv. Men av någon outgrundlig anledning ramlar jag ständigt tillbaka i samma spår. Ett spår som säger att 'det finns en förklaring' och att 'alla har någon bra sida'. (Kanske inte så ologiskt att jag tänker så iochförsig. Det är väl ett psykologiskt mönster som hjälpte mig överleva tidigare) Det är nog det som gör det svårt för mig att stänga ute personer från mitt liv. Jag tror det är på gott och ont. Ibland får någon för många chanser och det slutar med att det tagit för mycket energi eller gör ont. Ibland får någon fler chanser än de flesta skulle ge dem och det visar sig att omständigheterna var så att det behövdes.

Men jag är ingen ängel som tar emot alla med öppna armar oavsett vad. Även om det kan kännas så ibland. Det här är inget försök att ge en positiv bild av mig utan det jag vill säga är snarare att det kan vara jobbigt. Man behöver bli arg, man ska reagera om någon gör något som gör ont. Man är skyldig sig själv det. Så jag försöker. Lära mig själv reagera.

Jag försöker samtidigt lära mig att jag inte behöver vara så envis. Det är inte alltid saker fungerar. Det är inte alltid det är lönt att reagera heller, ha ångest eller bli stressad. Det är heller inte värt tiden och energin att försöka lära känna eller förstå varje liten människa som verkar intressant.

Känner att det här inlägget inte alls blev som planerat utan mer flytande flumtankar. Ett inlägg för mig snarare än dig som läser. För att avsluta kan jag dela med mig av min misstanke: det faktum att jag börjat vattna ihjäl mina plantor tror jag har något att göra med min känsla av ensamhet. behov av uppmärksamhet och bekräftelse kanske? Rätt konstigt hur hjärnan fungerar - för jag är inte så ensam, ändå känns det så.

Killar är kåta men jag är iallafall rolig

Killar ... och jag ... näe, det går inte så bra. (Tänkte dra någon rad här om kärlek och lägesrapport men jag skippar det och hoppar direkt in på det allra senaste. Inslängda finns även oouuch som uppkom då jag berättade historien för E)

Summan av kardemumman:
Efter två träffar kommer samtalet in på jag inte alls som jag trodde skrämt honom genom att säga att jag är rädd att bli sårad, faktum var att han trodde det var uppenbart att han inte var ute efter något med mig.
ouch!

Snacka om att misstolka ett kåtsmile för ett smile som jag trodde sa att han faktiskt var väldigt förtjust över att ha just mig nära. Inte konstigt att han inte tagit några initiativ sen sist vi sågs ...bra Dino!
Tror aldrig jag missuppfattat läget så mycket och fått kommentaren att jag är 'rolig' så som man vill träffa mig igen som vän men att jag inte är 'tjejen som man skulle kunna spendera resten av sitt liv med'
oouuch!

ooh jag dör *himlar med ögonen, handen på pannan och faller ihop*
ouch igen...

På den positiva sidan; nu vet jag vart min framtid ligger. Jag ska bli standup-komiker i nunnedräkt som levererar dräpande skämt om killar (någon som vill bli min sidekick? jag kan skaffa fler nunnedräkter)

Men jag är ascool, vi snackar skit just nu, han och jag...
men ändå... jag dör... jag dör ensam...
...men jag dör rolig *skrattar för mig själv*

(nej nej, du är inte så hemsk som det kan låta men vi måste låta läsarna få ett gripande inlägg)

Besök i barndomshemmet

Jag tog bussen ut till pappa idag.
Tyckte det var dags att hämta mitt julpynt så att jag kan få lite julstämning hemma i min lilla stuga. Och eftersom jag tyckte det kunde vara lite elakt att åka ut å hämta å åka direkt igen så föreslog jag att han skulle bjuda på middag. Vi umgås ju aldrig annars.
Vid bordet ser jag att pappa har en ring, det har kvinnan som bor med honom också. Lika dana. Har dom förlovat sig? Jag skickade ett sms till lillebror och frågade men har inte fått något svar, och pappa nämnde inget han heller.. jaja..

Efter maten tar jag chansen och får skjuts med mellanbrorsan, som jag egentligen inte heller har så bra kontakt med. Men det var en bra ursäkt att kunna åka därifrån snabbt istället för att bli kvar på kaffe och komma hem sent. När vi går säger pappa att vi är välkomna när som helst att hälsa på. Vi är alltid välkomna, inte bara om vi behöver hämta eller göra något därute.

Men vad han inte förstår är att jag hade ångest redan på vägen ut dit. Visst vill jag ha någon sorts relation till min far men någon gång om året är alldeles lagom, gärna korta stunder.
Har iallafall lovat att komma ut på middag när han fyller år. Men det blir bara pappa, hans kvinna och mellanbrodern. Yngsta och äldsta är bortresta. Kanske jag kan hitta en godtagbar bortförklaring...