Drömmar och lagom stora ord

Inatt hade jag två drömmar som jag minns.
I den ena drömmen kom Kris till mitt hus för att ge tillbaka pengarna han stal från mig i somras. Jag skulle bara hitta rätt kläder att ha på mig för jag skulle träffa D inne i stan efteråt. Kris skulle med ett flyg så vi skulle göra sällskap till stan där han skulle ta ut pengar i en bankomat och ge mig.
I den andra drömmen fick jag och D ett val och vi valde att lämna den här världen för en annan. Lite Narnia-känsla då vi inte visste när eller om vi skulle kunna återvända. Det var mycket natur och ingen modern bebyggelse, alla var glada och sjöng i sommarvärmen.

Jag tror att mitt undermedvetna försöker säga åt mig själv att sluta vara arg på Kris och att njuta av det jag har nu. Och att jag vill glömma vardagen och bara umgås med D. Vilket är sant... jag har börjat känna mig stressad då jag inte hunnit med så mycket som jag tänkt.

Förutom mina drömmar har jag funderat kring det här med ord. När de ord man säger för att uttrycka det man känner för någon känns alldeles för små och alternativet är ord som känns för stora - vad säger man då? Finns det inga ord som är lagom stora?

snö snö snö stress

Sömnigt går jag och drar upp rullgardinen. Och hela världen är täckt med vit snö. Och det snöar. Utanför fönstret står en fågel och pickar med näbben ner i gräset så snön skvätter omkring henne. Jag tror att hon letar efter mat.

Tanken var att inlägget skulle handla om hur mycket hjärnan kan hinna med under fyra minuters sömn och hur lite man kan hinna på en vaken timme. Men nu börjar jag inse att det var min gamla vän stressen som började titta fram.

När jag tittar på fågeln där ute så blir det till en påminnelse för mig själv: man kan inte fokusera på allt samtidigt utan får välja ett ställe och arbeta klart med det först.
Nyss kom en skata och skrämde bort den andra och utnyttjar att någon redan bearbetat en liten plats. I skolan har vi en gruppuppgift där vi muntligt ska redovisa om en pedagog. Sen har vi en individuell uppgift där vi ska skriva om minst 2 pedagoger och det verkade på läraren som att det var helt ok att använda sig av grupparbetet till den individuella uppgiften. Och kanske borde jag göra det, göra som skatan, underlätta för mig själv och välja ett område som redan blivit bearbetat.

Dags för frukost.

Relationsstatus

Jag har funderat lite över det där med relationsstatus på facebook. Om någon inte har facebook så handlar det om att man kan välja att visa sin relationsstatus på sin profilsida. Då står det antingen Singel, komplicerat, i ett förhållade eller i ett förhållande med (namnet på den man är tillsammans med). Eller så kan man välja att inte visa någon sådan status.

Facebook känns på ett sätt väldigt larvigt men samtidigt har det blivit ett ställe där vänner blir uppdaterade om varandra och håller kontakten. så fort en person skriver eller ändrar något på sin sida vet alla om det. Så vad tycker jag egentligen?

- Om man vill tala om för världen och alla sina vänner att man har träffat någon/blivit singel så är det väl jättebra.

- Om man är osäker på vart man står eller det är på väg att bli nåt/ta slut kan det lätt bli fel om ena skriver en sak i sin profil och den andra skriver något annat. (det borde inte vara så seriöst men säg att A ändrar sin status till 'i ett förhållande' och B har kvar sin som singel... så kan det ju uppfattas som lite udda.)

-Är man seriöst upptagen/eller ensam singel så visst men den dagen när det är osäkert eller jobbigt - vill man verkligen visa alla vänner och bekanta det?

Personligen vill jag tala om för halva världen att jag träffar någon och att jag är lycklig...men när jag ser hur någon nära mig ändrar sin status från 'i ett förhållande med...' till 'i ett förhållande' till 'komplicerat' till att inte visa någon relationsstatus så börjar jag undra. Jag visste självklart om allt innan, men vill man visa halva världen att man har kärleksbekymmer?

jag snackar så mycket skit

jag snackar så mycket skit med mig själv i mitt eget huvud. Varför säger jag ens saker jag vet inte stämmer, som att det skulle kunna vara nåt annat än bulldegen igår (läs föregående inlägg). Varför hittar jag på ursäkter att inte börja leva som jag tänkt?
I morse tog jag mig ut på en rask promenad och lagade ordentlig lunch innan skolan.

Tror det är dags att vi alla börjar tro på det vi vet och känner. Både gällande relationer till andra människor men även gällande att vi faktiskt är ambitiösa kompetenta inom det område vi är verksamma inom.
Tror det är dags för oss alla att sluta komma med ursäkter inför oss själva - oavsett vad det gäller. Att röra på sig mer, att äta bättre, att sova rätt mängd, lägga tillräckligt med energi och tid på studier/jobb.

Så - sluta snacka skit!

(det kommer nåt bra halvfilosofiskt inlägg snart igen, känns som jag bara skriver en massa ... jag vet inte vad, just nu.)

Ibland kan man undra

... om det är bulldeg eller rädslor som gör att magen känns konstig.

Stugan jag bor i luktar nygräddade kanelbullar. Lillebror och D var här och hjälpte mig baka och spela lite spel. Blev mycket senare än planerat och kändes som att jag bakade mest å de andra bara hängde men det blev trevligt ändå.

Sitter med en kopp te och en väldigt stor bulle och har en diffus känsla i magen. Först trodde jag det var plötsligt kramsjuka och saknad som kom när jag blev ensam. Sen trodde jag det var bulldegen jag åt... det sägs ju att man inte ska äta bulldeg för annars får man ont i magen.

Jag tror fortfarande att det är bulldegen men började tänka på vilken makt rädslor har över förnuftet. Att även om man vet något, både känner det och fått det talat om för en, så kan rädslor fortfarande komma åt en. Varför måste jag känna mig så jumpy och slås av tankar som jag vet inte har någon koppling till verkligheten? Jag vill slappna av och bara njuta av livet för det är ganska bra just nu. Kan stress vara en dålig vana? hur blir man då av med den?