Dimma

Helgen
i Linköping var mycket mysig med gott sällskap, främst O och L men även en gammal klasskompis med tillhörande bebis, några gamla lärare och andra. Jag saknar den staden, både staden i sig men även de studierna, vännerna som bor där och känslan av Linköping... Mitt stackars huvud var fyllt av väldigt livliga funderingar hela helgen, mestadels på temat kärlek. Jag har länge känt att det vore bra att lära känna någon lite bättre innan jag hoppar in i något igen. Som ni kanske vet har jag lite tappat tron på att det där med kärlek kan fungera för mig men det verkar kanske som att Fru gud försöker tala om för mig att det är dags för min bitterhet att botas. Egentligen är jag nog en romantiker och när jag väl bryr mig om människor så bryr jag mig. Funderingarna har gått åt två håll - det ena om hur djupa känslor för en bunt personer i ens liv kanske aldrig riktigt försvinner, nu talar jag om kärlek i sin vida mening inte enbart pojkvän/flickvän. - och det andra om hur relationer till människor förändras. Ibland finns tydliga brytpunkter, ibland känner man samma sak ibland inte. Hur en förälskelse går till nåt djupare eller svalnar mot en insikt i att det bara var en tillfällig sinnesförvirring. Hur vänskap fryser till en istapp som plötsligt brakar i marken och går i tusen bitar eller hur den plötsligt tar eld och blir något passionerat och helt nytt.

Rädsla
Jag har även kommit fram till att jag är rädd. Mer rädd än jag kan minnas att jag varit på länge. På ett sätt är jag väldigt ensam och samtidigt som jag drömmer om att skrattandes springa där ute på fälten med min hand i någon annans så har jag halvt murat igen trappan ner. Det är en ganska komplex känsla. Rädd för att släppa nära, för att såra eller bli sårad, för att inse att mina mardrömmar blir infriade och riktiga. Det är så mycket som kan skrämma just nu... och som gör det.

Nattbilder
Kliver av bussen och... där är det... Jag måste fånga det. Det är dimma, riktig nattdimma och vinternakna träd och gatlyktor som försvinner bort längs vägen. På övergångsställets refug hamnar väskan och canvas-arna jag släpade på och fram med kameran. Det blev några härliga bilder, här nedan är en. (Dock inte redigerad på något sätt...)



Hundralappströja
jag lyckades göra en! Om du vill prova så följ länken nedan. Nu är det dags för mig att göra något vettigt, har suttit länge nu och känner mig lite dum som inte vågat ringa hem till Fido som nyss kommit hem efter ett år på NZ. Han svarar inte på mobilen och jag är lite rädd för hans mamma då hon brukar låta lagom munter när man ringer på kvällanra... Ska uppdatera CV't så jag kan söka sommarjobb, önska mig lycka till!
hur man viker en pengatröja

Knarrande snö under flipflops

Jag var nyss och duschade och snön knarrade så underbart under mina fötter.

Idag hade jag en kinkig 2åring... det hjälpte inte med smörgås, det hjälpte inte med soundtracket till Ally McBeal (som hon vanligtvis gillar) och det blev otroligt nog mer gnäll när jag sjung med i låtarna med kalleankaröst. Väl vid middagsbordet blev hon tyst när jag skar köttbullarna åt henne, sen började hon gråta igen efter att ha stirrat på sin tallrik i 3 sekunder. Det är sånna tillfällen som tålamodet står i hallen med väskan packad och är på väg att försvinna. Men efter ett tag i mitt knä såbörjade hon äta från min tallrik. Hela köttbullar och tortelinis varvade med det jag matade henne från hennes egen talrik.

Har även lyckats få tag i lite kurslitteratur idag, skulle köpa en bok begagnat av en tjej som bor nära mig och det visade sig att hon hade en till av de böcker jag behövde. Hon går termin tre på allmänna så om jag har tur kanske jag kan fortsätta köpa böcker av henne :)

Dags att sova, jag ska upp om 6 timmar. Jag är nog lite 'excited' inför helgen. Det är mysigt att få drömma lite men det är viktigt att ha fötterna kvar på jorden annars kan eventuella bakslag bli jobbiga... vi får se hur det går med allt.

Förnuft och känsla

Helgen i Göteborg bestod, förutom av trevligt sällskap vilket var garanterat då jag hälsade på Jakob, i:
Ett besök på världskulturmuseumet där de bland annat hade en uställning som handlade om konflikter och revolution, olika sätt att förändra världen. Det var intressant. Lördagen fortsatte sedan med att vi såg Förnuft och känsla på Göteborgs stadsteater. Söndagen blev slö med gamla roliga filmer och matlagning. Det blev rysk rödbetssoppa och georgisk ostpaj. Väldigt gott och jag ska försöka hitta på sätt att utveckla receptet på ostpajen/brödet. Det är gott som det är men vi gjorde av med nästan ett kilo ost! och jag tror att man kan få fram intressanta kulinariska kreationer om man använder grunddegen och utvecklar idén.

Det här inlägget har fått titeln förnuft och känsla dels för att koppla till helgen i Göteborg men även för att beskriva mina funderingar. Fast är det förnuft OCH känsla ... eller är det förnuft ELLER känsla? Jag känner att jag har vacklat lite gällande vad som styrt mina handlingar senaste tiden. Förnuftet har inte lämnat mig, men jag har mer eller mindre medvetet valt att ignorera det och gå på känslan. Men det är tillfälligt. Visst får man ta en pause ibland och låta känslorna styra? På fredag och under helgen som kommer måste det vara OCH, inte ELLER. Resan går till Linköping och jag kommer behöva använda mig av känsla och förnuft. Känna efter ordentligt, våga känna men även tänka förnuftigt.
Risken finns att jag efter helgen får ta igen det 'förnuft' jag inte använt mig av senaste veckorna. Kan man ta igen sånt? visst kan man väl det? använda lite extra mycket förnuft för att reda ut det som känsla'n kan ha trasslat till... Det löser sig, det gör det alltid!

Take a chill pill!

Skalbaggar i öronen

Jag hade en dröm i morse om skalbaggar... ni kan läsa om den här nedanför.

Förutom känslan av små skalbaggar som klättrade in i hörselgången så vaknade jag med funderingar kring mina nyårslöften. De kan säga emot varandra har jag kommit fram till. Carpe Diem och mindre destruktivt beteende ... Jag tror det handlar om vilken inställning man väljer att ha till livet, det som händer och det man gör av det. I en situation bestämmer du dig för att 'fånga dagen' och låta saker hända. Samtidigt som du vet att om du tänker efter så skulle de kunna vara en mindre bra ide... Men hur ska man veta när det är bäst att följa impulsen och när det är bäst att följa den logiska tanken?
(På något virrvarrigt sätt tror jag att drömmen kan ha med de här tankarna att göra. inte själva frågan men med situationen som väckte tankarna)


Drömmen:
Straffet var x timmar i baljan. Sen om man överlevde … det visar sig sa dem. Det berodde delvis på en själv och delvis på ödet eller gud om man hellre ville det.

Jag är i ett stort badkar med vatten och på ytan flyter hundratals små små skalbaggar
Väl i det stora badkaret med de hundratals små skalbaggarna får vi veta att det krävdes ungefär 30 riktiga bett innan det var för sent – sen var man död. De var giftiga.
De biter lättare om man skrämmer dem, t.ex. försöker ta bort dem snabbt och hårdhänt.
Av egen erfarenhet märkte jag att en del släppte om de kom med ner under vattnet medan andra gjorde motsatta och släppte över vattenytan.
Skalbaggarnas ben har små små hullingar, det är så de håller sig fast på huden. Varje gång man försiktigt försöker peta bort en slår hjärtat fortare. Det är alltid en risk att de ska bli skrämda och bita tag. Det krävdes bara 30 bett, sen är man död… Och det är lång tid kvar innan min tid är avklarad.
Efter några timmar är det svårt att hålla en jämn position i vattnet. Plötsligt är ena sidan av huvudet i vattnet – somnade jag? Och jag känner hur något av de minsta krypen kryper in i örat. Försiktigt försiktigt med örat vänt nedåt försöker jag lirka loss och ut honom med fingernageln. Oooh han får inte bita. Och jag vill inte att han kryper längre in.
Jag får bort den men känner hur nästa lilla helvetesbagge kryper långsamt upp för örsnibben.

Vet du hur jobbigt det är att vakna med känslan av att en skalbagge är på väg in i hörselgången?
...

Kan lägga till efter konsultation med hobbypsykolog "Alex" att jag trodde jag skulle klara det men att jag kände att det var något jag var tvungen att göra. Så det fanns ingen känsla av panik eller orättvisa men det var obehagligt. Hobbypsykolog "Alex" kom med en slutsats som jag inte vet om jag köper men jag tar med den ändå : Du känner dig tvungen till att leva i ett klimat där du kan agera, men där det inte finns möjlighet till utveckling/självuppfyllning. Du vet att du inte kommer klara det särskilt länge och du känner hur det kommer närmare och mer inpå dig (in i örat).

Den här gången klarade jag mig inte

Vad jag vet så brukar jag inte få den där typiska influensan som alla brukar gnälla om. Jag är dock sjuk väldigt ofta ändå så jag har säkert haft den men en mildare version. Men nu är jag sjuk... Lite hals och lungor, mycket näsa och huvud. Började frysa nyss vilket betyder att febern stiger - vilket stämde. Termometern sa 38,9 och jag sa 'dags för Ipren'.

Senaste dikten Feber

Hörde ett kort men intressant stycka på webradion tidigare som löd ungefär såhär:
Ur min mun klättrade ett handfat och vi tvättade våra träskallar
Det är så olikt mina texter, men det vore kul att försöka skriva i den typen av metaforer. Antagligen krävs lite mer feber ELLER att jag är frisk och mindre stressad för att klara det :P