Pepparkakshuset

Ja alltså här bor jag --- i ett pepparkakshus

.

Mysteriet är löst

Jag vet vem som ringde 0319 det var min 'man' Gaston från Bolivia.
Han ville säga grattis på födelsedagen :)
Lustigt hur ställd jag blir varje gång vi pratar på telefon, min engelska försvinner verkligen. Gaaah" vad jag vill träffa honom igen! vad är det nu 4-5 år sedan?

Att vara annorlunda

"jag är inte som alla andra"

oooh... vilket sätt att inleda ett blogginlägg på va?! otroligt orginellt.. eller inte kanske. Men faktum är att jag ofta finner att jag inte är som alla andra - jag tänker och agerar inte som de flesta andra skulle ha gjort i alla situationer. Ibland resonerar jag i banor som är så främmande för de jag pratar med att de bara stirrar på mig och säger att de aldrig skulle kunna tänka så. I en del av de situationerna följs deras kommentar av ett "Det är så man borde tänka och göra men det skulle jag aldrig våga eller orka".

I de senare fallen så känns det ganska bra att vara annorlunda. Medan det andra gånger inte är lika roligt. Att börja tvivla på sina tankar och sätt att uppfatta/hantera saker bara för att ingen förstår eller håller med. Ska man det? Det är inte alltid man sitter på den absoluta sanningen men samtidigt ska man väl tro på sig själv och inte påverkas av alla andra? svårt det där ibland.

Jag har mött en del nya människor som håller på att lära känna mig just nu. Och jag känner inte att jag har så mycket kontroll över mitt liv och mig själv som jag skulle önska. Jag vill vara jag, vara så ärlig och öppen som jag brukar försöka vara. Men jag vill inte vara konstig. Jag vill inte faschinera med att jag inte är som alla de puckon de tröttnat på för att de efter ett tag ska inse att Annorlunda kanske är kul. Bara i början men sen blir det bara jobbigt för att de inte förstår mig.

Det kanske låter som att jag är en utomjording nu, det är jag inte. Men vissa dagar känner jag mig väldigt utanför normen.

Just ikväll vill jag inte alls följa samhällets verklighet, jag vill inte sätta mig och plugga. Istället vill jag ignorera månens påbörjade vandring över himlavalvet och låta luften fyllas av rytm. Äta gott och ta fram symaskinen och tyger, Ta fram ritblock och kol, ta fram färgtuber och canvas. Jag vill älska passionerat med någon som vet vad jag vill ha. Dela allt. Dela inget. Ta ut batterierna ur alla klockor och älska livet utan måsten tills jag somnar utmattad.

Men!

Jag vet ju att jag ska hålla mig till symaskinen herr Grön och krukväxterna. De är de enda vänner och kärlek jag behöver! Allt annat kommer ändå inte att fungera.
Men jag är för nyfiken och kramig - vad ska jag göra åt saken?

Jag vet inte om jag tycker...

-om att fylla år. Det är gott med tårta och det finns alltid någon barnslig förtjusning i att öppna ett paket. Men de senaste åren har den stora dagen haft ett hölje över sig, av besvikelse eller oro - nej inget av orden fångar det men något jobbigt och lite kvävande är det.
Jag ser dock fram emot lördag. Hoppas att någon utöver familjen tittar förbi och hjälper mig äta kakor. Det kommer kännas tomt utan Knon men det verkar som att hon tagit ställning och visat vart hon står i vad som brukade vara en väldigt djup vänskap.

-att det är så roligt att inte få något livstecken tillbaka från Mr.M.(jag trodde vi var överrens om att 3-dagarsregeln inte var ett bra påfund?) Är det bara jag som tolkar in för mycket i en så lång första träff som vi hade? Eller var han bara desperat och ännu ett pucko i ledet - vem vet? Det finns ju anledningar till att jag reagerar som jag gör...

-att det är en bra idé att införa konceptet 'Dino roar sina kurskamrater genom att somna 15 gånger på en lektion' på Stockholms universitet. Jag tror att den tjänsten borde lämnats i linköping (ja - jag var väldigt trött idag).