Vår- nystart?

Jag drömde att jag var gravid igen. Fast den här gången var även förlossning och bebis och mera med, inte bara den stora magen. Jag vet vad man brukar säga att sånna drömmar betyder. Det handlar om nystarter, nya perioder. Men det handlar även om längtan och det är väl inte så konstigt, har vänner som är gravida och lite avundsjuk är jag ju.

Solen skiner så pass mycket att det blir mörkt och suddigt när man kommer inomhus. Vitsipporna täcker marken mellan träden i skogen och jag tror vårkänslorna börjar komma lite smått.
Men jag är förvirrad. Kanske har drömmen även med kärleken att göra?

Har affischerat på universitetet idag och ska iväg och jobba ikväll. Egentligen borde jag skriva på B-uppsatsen men det har inte hunnits med. Jag vill helst av allt sätta mig i solen med trevligt sällskap och en glass. Bara låta tiden gå och slappna av i gräset på en filt. Kanske klara av några fler av singeluppdragen.
(singeluppdrag 11 klarade jag faktiskt av igår- det var att presentera sig för någon man aldrig träffat på jobbet/skolan. lätt som en plätt jue!)

en evig men vissnande ros

"If you don't like the answere - ask a different question." - Numb3ers

Jag har nog en tendens att falla tillbaka på det gamla. Något som skulle kunnat varit det ideala- något att smådrömma om. Men samtidigt borde jag inte ens tänka tanken - Det är ett gammalt faktum att det 'inte' gör mig lyckligare.

Svårt att veta om jag får det jag vill ha när jag inte ens vet vad jag vill ha. Men det är väl med kärleken som med studierna. Det blir inte lättare bara för att man flyttar fokus från det som är aktuellt nu till något annat, roligare, lätthanterligare. Man får vältra sig i minnen ibland, i sorger, i lycka, i förtvivlan. Men vi vet, både jag och Fluffy, att det är nu som är verkligheten.

skrev en dikt An eternal but withering rose.

Hur hanterar man nutiden när dåtiden gör sig påmind? Hur lever man i nuet utan att oroa sig för framtiden?
Kan man lägga vissa känslor i en låda och gräva ned den, tills djäveln som orsakade allt kommer med sin spade och ska leka sandlåda och ställer till det igen? Går det att låtsas att det läkt bara för att det slutat blöda?
(skulle skrivit tidigare men så hann jag inte nu är jättetrött och somnar. godnatt)

Jag tror jag har en släng av

...saknad
Fluffy sitter på sängen och tittar i tyst samförstånd med mig. Hon tittar på mig och säger att det inte finns mycket att göra, hon vet att det gör ont. Hon varnar mig för besvikelsen och smärtan om jag inte kan låta det vara. Men jag har en släng av saknad. Och då är det svårt.

Jag vill så gärna glömma det dåliga och bara minnas det underbara. Alla tokiga saker vi gjorde som fick oss att vika oss dubbla av skratt. De långa samtalen vi hade i djupt förtroende där våra innersta hemligheter lades i den andres händer. Hur världen blev en helt annan när vi träffades och där fanns något som obeskrivligt oemotståndligt.

Tyckte jag läste någonstans igår att det var det kärlek handlade om - att automatiskt ignorera smärtan, besvikelsen, ilskan, de tomma löftena och förvirringen för att man inte kan glömma det "där".

Ska jag vara ärlig vet jag inte om det är det som är kärlek. Det kan lika gärna vara verklighetsflykt, hopp och minnen. Jag borde lyssna på Fluffy - hon vet bäst. Imorse satt hon på golvet brevid sängen, jag tror hon var arg för att jag saknar.

(jag har nog en släng av lätt förkylning med, och en släng av nyfiket intresse för någon söt pojk, en släng av stress då jag bloggar istället för att skriva B-uppsats, en släng av hunger för ingen frukost finns hemma, en släng av lite av det mesta)

Teatern

Jag saknar teatern.
Jag saknar repetitionerna i de svarta lokalerna i lediga kläder. Att på djupet lära känna en person med alla dess känslor, livsöden och sätt att reagera och känna - en person som inte vandrar där ute på gatorna utan bara uppstår på scenen. Utforskandet kring rollens relation till de andra och att pröva varje situation om och om igen. Att bearbeta ett ögonblick så långt att man vet exakt hur tonfallet ska ligga, vart ögonen ska titta och vilken känsla som ska finnas där. Att veta orsaken till allt som sker.
Det är som i livet. Det handlar inte i första hand om de exakta orden som sägs eller om de involverade ser glada eller arga ut. Det är känslan, det är spänningarna i luften, historierna bakom och samspelet. Vad föder det som händer nu? Vad blir reaktionerna på det som händer nu i den här sekunden? vilka är de sanna känslorna och tankarna?

(sen scenografi, rekvisita, kostym och mask - det behövs inte mycket för att den magiska överenskommelsen med publiken)
här kom L och ringde på och vi skvallrade om pojkar i köket en timme så jag kom av mig.. minns inte vad jag skulle skriva mer.

X - för mycket jävla x

Lördag kväll och jag tänker skriva vad jag tänker, du får avgöra själv om det handlar om dig eller någon annan eller om det kanske är generella tankar. Just nu orkar jag inte bry mig, ikväll har det bara varit för mycket jävla x!

X - föredetta pojkvänner - är något som tidigare varit relativt lätthanterligt då man antingen inte har någon kontakt alls eller man har fortsatt som vänner. Antagligen är det väl så att förhållandena får ett annat djup och annan betydelse desto äldre man blir. Är ju stor skillnad på ett förhållande nu och när man var 15.

I den stad där jag bor nu har jag två x.
Ett jag bodde tillsammans med och har gemensamma vänner med. Vi är inte direkt vänner och vi var inte trevliga mot varandra när det slutade. Jag tycker man kan begrava stridsyxan och hantera det som vuxna - sa på msn att han kan ju säga till om det gamla gänget ska ha grillning om han står ut med mig (det sista menat som ett skämt) och fick svaret:

"jag vet inte om jag står ut med dig, lär ju visa sig.
men tror nog inte ***** står ut med dig så...
..du gav inget vidare intryck när ni träffades"

hmmm tack för artigheten. Och det där med intrycket... innan jag hann flytta ut stod han och hånglade med en ny tjej i köket - förväntas jag ge gott intryck på henne då?!

Den andra då? Honom tycker jag fortfarande om och vill vara vän med men det har nog inte riktigt lugnat ner sig sen det tog slut rätt nyligen. Och jag tror han blev sur på mig ikväll - var det för att jag hittade hans profil på en datingsida? (där jag är med för att retas med alla despos, men visst finns det trevligt folk med) eller för att jag retades och skrattade åt honom för det?

Jag skulle aldrig göra anspråk på titeln som oskyldig ängel men det är min blogg - min synvinkel, mina tankar.
Alla är vi olika men olika behov och saker som blockerar oss. Hoppas väl att någon där ute med tiden kan övertyga mig om att de kan klara av att ha ett förhållande med mig som jag är. Jag är inte perfekt men jag försöker iallafall tänka efter, kommunicera och vara trevlig mot människor omkring mig istället för som vissa andra (ni vet vilka inlägget handlar om.)

Dagens ord: X - de där som var så underbara, sexiga, fantastiska, gosiga, snälla, omtänksamma, trygga som antingen blivit vänner, eller någon med en udda relation till eller någon som man inte alls känner igen.
Jävligt mysko fenomen. Sen är x en bokstav i alfabetet... ...T U V X Y Z..

(som sagt ovan - min blogg, mina åsikter, sen kan ni ge fan i att misstolka det jag skriver innan ni frågat mig vad jag menar om det är nåt som någon reagerar över)