Brev från Norstedts

Jag öppnade brevlådan för att se om det kommit något till mig. Det brukar nästan aldrig göra det eftersom jag inte bor på adressen där jag är skriven. Men idag låg ett stort vitt kuvert där. Från Norstedts.
Jag antar att det är mitt manus som de har retunerat. När jag skickade in manuset till boken så skickade jag via mail till fyra förlag och via vanlig post till fyra förlag. Jag har fått två refuserings mail och nu ett brev på posten. Jag har inte öppnat det än.

Tankarna går:
Om det bara är ett refuseringsbrev borde inte kuvertet vara så tjockt.
Jag glömde skriva att jag gärna ville ha det retunerat och jag glömde att bifoga extra kuvert och porto. Har de skickat det ändå för att vara snälla? Eller är det ett positivit besked? Jag vet att man kan få svar att de är intresserade och att de önskar att författaren ska göra ändringar. Men att man efter flera vändor med ändringar fortfarande kan få ett nej i slutändan.



Hmm... ska jag våga öppna kuvertet?
Ska jag plåga mig själv och vänta? Oavsett vad det står så kommer jag nog få svårt att fokusera på studierna om jag öppnar det. Tror jag ska ta å plugga ett tag innan jag öppnar det. Jag sitter å sneglar på kuvertet nu, jag måste kanske gömma det där jag inte ser det...

----
Men när jag öppnade det fanns inga kommentarer. Bara mitt manus i plastmappen jag skickade in det i samt ett A4 med texten:

"Hej!

Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning.
Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. "

Då kan jag kyssa bort Norstedts från listan.

5 Kvar att få svar från.

uppdatering: kemikaliesäng, rensning, barnfrisör, kärlek

Det har blivit ett tag igen sen jag skrev men här kommer lite nytt... Blir ingen kronologisk ordning.

- Barnen.
Idag började 6åringen sjunga julsånger. Sen försvann hon upp på övervåningen, vilket var rätt skönt för mina öron är inte kompatibla med hennes sångröst. (Man behöver inte tycka att barn sjunger fint, man behöver inte det!). Plötsligt så stod hon där igen, sjungandes, iklädd lucia nattlinne och tomteluva. Sen dröjde det inte länge innan lillasyster på 2½ hade lucia klänning hon med och en vanlig röd mössa. Självklart ska hon vara precis som storasyster. Ha ha.
Lillstumpan har aldrig varit hos en frisör. För någon vecka sedan pratade jag och föräldrarna och kom fram till att jag kanske kunde klippa henne. Sedan dess har jag förberett henne genom att prata om att vi ska klippa henne. Hennes svar har växlat mellan 'nej' och 'inte nu'. Så idag försökte jag med att säga 'nej inte nu. Men sen, ikväll kanske?'. Och så kom vi överrens om att vi skulle säga det till mamma och pappa när de kom hem. Så efter middagen kom föräldrarna hem och precis när jag tagit på mig skorna för att gå hem kom jag på det jag och lillan pratat om. Och det blev klippning. Vi tog in en stol i badrummet och jag började borsta hennes hår och tänkte för mig själv att: när jag borstat klart håret kommer hon väl ha ändrat sig. Men icke. Det blev klippning. Så nu är hon så fin så. Fast lite svårt var det för hon satt inte stilla.

- Kemikaliesäng.
I Torsdags köpte jag en säng. En 120 säng för att ersätta min gamla 90. Största anledningen var att David känner att han sover dåligt hos mig eftersom det blir lite trångt. Vilket kanske har en del att göra med att jag gärna flyttar nära när jag sover och då blir han intryckt i väggen eller utknuffad på kanten... Väl hemma, efter att ha kört hem en gigantisk TV som David köpt till honom och efter att vi lämnat bilen hos hans föräldrar, så stupade vi i sängen. Den är skön att sova i. Men när jag vaknade till på morgonkvisten så var det något som inte stämde. Det luktade. Väldigt störande. Kunde inte slappna av. Kom fram till att det var sängen som luktade. Kemikalier. David kände det först när han stack näsan i bäddmadrassen. Hela helgen sov jag hos David. Ringde till butiken dagen efter och de trodde att det kunde vara frotte skyddet jag köpt till sängbotten så jag tvättade det å ringde tillbaka idag, måndag. Butikschefen måste komma hit och lukta på den innan hon kan reklamera den till leverantören. Hon kan komma först om en vecka. När jag kom hem igår luktade sängen lite mindre. Tror jag. Eller så är det för att jag är snuvig och/eller har vant mig lite vid lukten.

(shit vilket långt inlägg det här blir. Sorry stackars du som läser, det är nog bara 2-3 som gör så... jaja)

-Rensning
Jag har börjat få lite ångest över att min stuga känns så liten. Så nu har jag börjat rensa kläder och saker. Främst kläder. Med entusiastiska heja-rop från David. Och jag är stolt. För jag har fyllt 2/3 av en sopsäck. Dock kommer jag nog behålla några saker alt. Klippa i dem och göra om dem. Men det känns skönt ändå.

- Kärlek.
Ja... jag skrev ju om lycka förut. Och den håller i sig. Kärleken känns väldigt bra och det är otroligt skönt att känna att det är just bra. Häromkvällen, när jag skulle sova hos killen eftersom min säng luktade som ett kemi-labb, så hade han tänt massor med värmeljus utmed hela fönsterbrädan och gjort i ordning för att titta film. Riktigt mysigt. (nu försvinner jag i mina egna tankar och glömmer vad mer jag skulle skriva om. Härligt att kunna dagdrömma om honom så här efter 7½ månad)

Arbetet med en svår dikt.

(Skrev det här inlägget på dagoken i skribentforumet först men lägger ut det här med. Med svår menar jag innehållsmässigt och 'skriva/komma till'-mässigt. Och till dig A, om du läser. Jag förstår att det är tungt. Det är bara att ringa och prata om du vill. Jag känner att du säkert har andra som du hellre använder dig av för att hantera det här, personer som är i samma situation som dig. Men jag finns här, om du behöver mig.)

För några dagar sen förlorade en vän till mig en tjejkompis i en bilolycka. Jag känner mig lite dålig för att jag inte har frågat hur min kompis mår, jag kände inte hon som omkom. Men det fick mig att börja arbeta med en dikt. En viktig dikt. Jag vet hur jag vill att den ska vara uppbyggd, jag vet vilken känsla den ska ha och vilken känsla den ska lämna läsaren med.... Jag har skrivit upp en massa relevanta ord... Men jag har inte kommit längre. Den är svår. Den vill att jag ska arbeta fram den ordentligt. Jag tror den behöver det men det är lite frustrerande då jag inte är van att arbeta särskilt länge med en och samma text. Speciellt inte utan att ha ett utkast som jag kan laborera med... nu är det bara en tanke, en känsla och en massa uppradade ord.

Har jag rätten att ta en väns sorg som inspiration till att skriva om något jag aldrig upplevt? som jag inte har någon erfarenhet av? Får jag låtsas att jag har någon aning om hur det känns, hur det är när någon ung omkommer i en bilolycka? Vad vet jag egentligen. Den närmaste jag förlorat var min morfar i cancer för över tio år sedan.

Men dikten vill komma, den vill. Jag känner det. Och även om den är svår och motsträvig får jag väl ge den den tid och engagemang som den kräver för att den ska komma ut på pappret.

Lycka - Senryu

Som jag kanske sagt har jag börjat försöka mig på bundna kortformer av klassisk japansk diktning. Verkar som att det börjar sjunka in då ja lyckades spontanskriva en senryu (Haiku men utan krav på innehåll av årstid och natur). Jag kallar den lycka:


Mjuka rosa fluff

kommer dansandes mot mig

från dina läppar


.

28 sep 2009

Jahapp nu är jag 23...
gårdagen var underbar. Halva min familj kom förbi och så gjorde även bettan, D's pappa o bror samt familjen jag hyr av. Vi satt ute och fikade på tårta, kakor o muffins o hade det trevligt. Jag brukar tycka att födelsedagar är lite jobbiga men igår var det bara trevligt. På kvällen åkte jag och D in till stan och åt middag på RÖTT, riktigt gott och mysigt så det rekommenderas starkt. Mys mys

Idag prioriterade jag att sova istället för att gå på introlektionen för den här kursen. Har precis ätit en bit tårta och ska ligga på sängen och mysa fram tills jag jobbar. :)