1400?

Ungefär så många sidor har jag läst så här långt i juridik kursen. Inte konstigt att jag är trött på att plugga och läsa texter fulla med § och hänvisningar till olika lagar i varannan mening.

Har ca 430 A4 som jag ska skumma igenom kvar... (men de nästan 1500 sidorna i böckerna har jag läst på riktigt)

Hmm... Förutom all läsning/repetition ska det in hänvisningar och markeringar i lagboken för att underlätta tentan.

(Tar fram papper, spritpenna, tejp, en lång pinne och fixar lite)
Titta vilket fint plakat jag har gjort. Nu ska jag demonstrera. Mot hela världen
5:E JUNI NU!!! INGA MER STUDIER!!! 5E JUNI NU!!!

Dags att spärra in mig?

Några av er skulle säkert tycka det om ni visste om vilka drömmar jag har vissa nätter.
Inatt var jag en man. Jag satt i fängelse, den gamla typen. Ett stort avlångt hus med olika celler med gallerdörrar. Runt huset var en stor grusplan, sen kom gräsmatta och till sist skog och vägar. Bakom huset fanns några buskar på gräsmattan och en drygt meterhög trälåda.
Min vän satt i cellen bredvid och vi kom på en plan att bryta oss ut. Jag drog igång stereon som fanns i min cell på högsta volym. Sedan lyckades vi få loss gallerdörrarna genom att lyfta och knuffa på dem med all energi vi kunde hitta. Som sagt, fängelset var gammalt. Tack vare musiken så tog det ett tag innan vakterna märkte att vi var lösa. Vi sprang ut genom den stora porten och tunt husknuten till vänster. Så hördes fler fötter springa i gruset och vi gömde oss bakom den stora lådan, spurtade därifrån till den tätaste och största busken på gräsmattan. Det gick inte att springa någon annanstans utan att bli sedd. Tryckandes där i hopp om att vara dolda av grenarna och bladen hör vi en röst nära oss. Tydligen var den här busken allas tillflykt vid rymningsförsök, vi var fast igen.

På något sätt kom vi loss igen och tog oss in i huset. Vi skulle befria en kvinna och hennes lilla dotter. Jag tror att de var min familj. Mamman satt lutad med huvudet mot cellens innersta vägg och sov. Men dottern i famnen var vaken. Viskande talade vi om att vi skull hjälpa dem ut och att de måste hålla sig tysta och lugna. Vi väckte mamman och fick loss deras gallerdörr med samma teknik som fungerat förut. Den här gången visste vi att vi måste hinna utanför gräsmattan om vi ska ha en chans att komma undan. Så vi sprang. Så fort vi kunde. Över gruset, över gräsmattan, in i skogen. Grenarna flög omkring oss. Efter en ganska lång bit kröp vi in under en stor tät gran. Där låg vi, vi tre, på marken inne vid granens stam och de lägsta grenarna vilade ovanpå oss. Ingen kunde se oss. Barnet hade lite svårt att vara tyst. Men det gick ganska bra tills en dam kom gående förbi, ropandes efter sin hund. Då säger lillan med klar röst att om damen letar efter hunden så är den där borta vid...
Damen verkade lite förvirrad eftersom hon inte förstod var rösten kom ifrån, men hon gick vidare.

Mörkret hade börjat bi riktigt tjockt och vi hade legat under granen länge när damen plötsligt är tillbaka och lyfter på en av granens grenar. Hon säger att där kan vi ju inte ligga. Hon vill hjälpa oss men vi är tveksamma. Hon är trevlig men efter en stunds velande fram och tillbaka vill hon plötsligt bara ha med sig barnet. Annars ska hon säga till polisen att vi har gömt oss där. Och vi skulle inte hinna springa lång för där nere på vägen i kanten av skogen står en bil på spaning.

Efter ett hål i historien befinner vi oss i ett hus. Men barnet är inte där. Vi är säkra på att damen har tagit henne och att hon kommer göra något hemskt. Det finns en polis där som vi försöker prata med. Det känns som att han håller koll på oss för att vi är förrymda fångar. Samtidigt verkar han bli mer och mer mottaglig för vår oro och vad vi säger. Jag får se ett mail som någon hade fått tidigare. Där ett barn kidnappats och där den som skrev mailet sa att hon skulle stympa barnet och döda det. Jag vet instinktivt att det är samma person som skrivit mailet som har tagit vårt barn. Med skräck i rösten frågar jag hur lång tid det tog innan hon hade gjort verklighet av sitt hot. 30min blev svaret. Om det är hon, damen, så var det försent. Jag kände hur ville spy, jag mådde så dåligt.

Sen vaknade jag...

Egentligen vet jag bättre, än att tänka så

När jag gick hem från bussen idag var fluffiga vita små moln utspridda över en himmel som var klarblå. Trädgårdarna i villaområdet var i full färd med att explodera av grönska. Men jag hade en lätt huvudvärk. Det finns inte mycket jag kan göra. Bara vänta och hoppas att de små tankar som oroar mig visar sig vara hjärnspöken. Egentligen vet jag bättre, än att tänka så. Eller rättare sagt, jag önskar att jag kunde veta. Men det är väl som du sa, man kan aldrig garantera något.

Man kan aldrig garantera något...
Den meningen är lite läskig, när man har det bra, för då står dörrarna mentalt öppet för att det skulle kunna bli dåligt.
Samtidigt är den meningen bra om man tänker att allt kan hända, allt kan oftast bli bättre. Och man låser sig inte vid gamla saker.
Fast återigen. Den meningen skrämmer mig lite eftersom jag har det ganska bra just nu.

Sen lägger man olika innebörd i olika ord och uttryck. Och jag vet sedan tidigare att våra grundläggande sätt att hantera/se på/perspektiv skiljer sig åt. Så det kanske bara är det ... och inget värre än så.

Jag vill ha 5:e juni nu!

Tentan är den 4:e juni och fram tills dess är det bara juridik litteratur som gäller. Det är så mycket som ska fastna i huvudet och jag vill verkligen inte misslyckas med den här tentan för det är en 15hp kurs (10 veckor).

så jag vill att det ska bli den 5:e juni nu. Dels för att jag börjar bli spyfärdig av allt studerande och dels för att jag vill ha tentan bakom mig. Men framför allt vill jag kunna ägna all tid åt att skriva.

Självklart kommer jag inte sitta med bokstäver hela sommaren 24/7. Lite sommarlov ska jag ha med. Måste slappna av och träffa lite vänner och familj med. Men jag längtar efter att kunna fokusera på skrivandet. Det nya skrivandet samt diktsamlingen jag har bestämt mig för att sammanställa.

Åh, jag längtar. Ge mig 5:e juni!

Kärlekens oro

Under resan till Linköping frågade nästan alla mina vänner hur det har gått med Kris och om jag hört något ifrån honom. Så jag blev tillbakadragen till dåtiden en gång på gång i helgen.
Och nu sitter jag och undrar om det är historien med honom som gör att blir så rädd ibland. Självklart finns det erfarenheter från fler killar som säkerligen bidrar, men jag tror mycket kan ha sin grund i historien med Kris.

Det är så onödigt att bli rädd när jag vet att jag har det jättebra. Det finns ingen anledning till oro. Men ändå känner jag hur känslan av panik kommer krypande om jag föreställer mig hur det skulle vara om min underbara D plötsligt försvann ifrån mig. Och ändå så fylls mitt huvud med oro så fort något verkar vara fel. Sen kanske det bara tar några sekunder eller minutrar innan jag hinner slå bort det och påminna mig själv om att det är dumheter. Men det är ändå jobbigt att det blir så.
Fast det kanske är bra att vara lite orolig om man jämför med alternativet att ta kärleken förgivet...

Jag trodde att jag hade lugnat ner mig men uppenbarligen så skrämmer jag upp mig själv fortfarande. Det är svårt att tro 100%. Men jag vill. Jag vill verkligen!