Egentligen vet jag bättre, än att tänka så

När jag gick hem från bussen idag var fluffiga vita små moln utspridda över en himmel som var klarblå. Trädgårdarna i villaområdet var i full färd med att explodera av grönska. Men jag hade en lätt huvudvärk. Det finns inte mycket jag kan göra. Bara vänta och hoppas att de små tankar som oroar mig visar sig vara hjärnspöken. Egentligen vet jag bättre, än att tänka så. Eller rättare sagt, jag önskar att jag kunde veta. Men det är väl som du sa, man kan aldrig garantera något.

Man kan aldrig garantera något...
Den meningen är lite läskig, när man har det bra, för då står dörrarna mentalt öppet för att det skulle kunna bli dåligt.
Samtidigt är den meningen bra om man tänker att allt kan hända, allt kan oftast bli bättre. Och man låser sig inte vid gamla saker.
Fast återigen. Den meningen skrämmer mig lite eftersom jag har det ganska bra just nu.

Sen lägger man olika innebörd i olika ord och uttryck. Och jag vet sedan tidigare att våra grundläggande sätt att hantera/se på/perspektiv skiljer sig åt. Så det kanske bara är det ... och inget värre än så.

Jag vill ha 5:e juni nu!

Tentan är den 4:e juni och fram tills dess är det bara juridik litteratur som gäller. Det är så mycket som ska fastna i huvudet och jag vill verkligen inte misslyckas med den här tentan för det är en 15hp kurs (10 veckor).

så jag vill att det ska bli den 5:e juni nu. Dels för att jag börjar bli spyfärdig av allt studerande och dels för att jag vill ha tentan bakom mig. Men framför allt vill jag kunna ägna all tid åt att skriva.

Självklart kommer jag inte sitta med bokstäver hela sommaren 24/7. Lite sommarlov ska jag ha med. Måste slappna av och träffa lite vänner och familj med. Men jag längtar efter att kunna fokusera på skrivandet. Det nya skrivandet samt diktsamlingen jag har bestämt mig för att sammanställa.

Åh, jag längtar. Ge mig 5:e juni!

Kärlekens oro

Under resan till Linköping frågade nästan alla mina vänner hur det har gått med Kris och om jag hört något ifrån honom. Så jag blev tillbakadragen till dåtiden en gång på gång i helgen.
Och nu sitter jag och undrar om det är historien med honom som gör att blir så rädd ibland. Självklart finns det erfarenheter från fler killar som säkerligen bidrar, men jag tror mycket kan ha sin grund i historien med Kris.

Det är så onödigt att bli rädd när jag vet att jag har det jättebra. Det finns ingen anledning till oro. Men ändå känner jag hur känslan av panik kommer krypande om jag föreställer mig hur det skulle vara om min underbara D plötsligt försvann ifrån mig. Och ändå så fylls mitt huvud med oro så fort något verkar vara fel. Sen kanske det bara tar några sekunder eller minutrar innan jag hinner slå bort det och påminna mig själv om att det är dumheter. Men det är ändå jobbigt att det blir så.
Fast det kanske är bra att vara lite orolig om man jämför med alternativet att ta kärleken förgivet...

Jag trodde att jag hade lugnat ner mig men uppenbarligen så skrämmer jag upp mig själv fortfarande. Det är svårt att tro 100%. Men jag vill. Jag vill verkligen!

Linköpingstripp och Pms

Tillbaka till hemstad nr 3 Linköping i helgen. Det var som vanligt trevligt att träffa de gamla vännerna och se staden. Fast den här gången var jag förkyld, lite pms-ig och alla var rätt upptagna så min åsikt om det var kul eller inte att vara där gick lite upp och ned. Men i slutändan var det bra ändå. Jag har fått träffa min gamla klass och se deras examensutställning. Träffat mina gamla lärare och börjat längta tillbaka ännu mer till den typen av tillvaro som jag hade när jag studerade där.
Jag har även besökt kyrkogården och äntligen fått klart diktserien Gravallvarlig kärlek (jag har lite kvar att fila). Och jag skrev en dikt på tåget ner samt tagit lite foton (tror inte fotona blev så bra tyvärr).

Skrev en till dikt igårkväll Pms . Här nedan ser ni en halv realistiskt diagram över hur jag mådde igårkväll. Just nu är jag ganska grön, lite över ibland. men det krävs inte mycket för att sjunka neråt. Det är någon månad sen jag mådde så dåligt. Jag tror att det kanske beror på att jag är förkyld och därför har mindre energi. Så bråka inte med mig...

Arg på mig själv / flykten till skrivandet

Ska det vara så svårt att bara säga vad man tänker?!
Min bild av mig själv är att jag vanligtvis har lätt för att säga vad jag vill. Men den bilden kanske är fel. Jag håller inne med massvis med saker jag skulle vilja kasta ur mig. Och det kanske är ok om det ändå inte kommer leda till något positivt alternativt ha så negativa konsekvenser att jag inte orkar med dem just då.

Men att inte kunna berätta en viss sak för den jag älskar och vill dela allt med... Något som egentligen är ganska fånigt men som på grund av en spärr i mitt huvud gör att jag känner mig så osäker att det blir jobbigt. Och samtidigt som jag vill att han ska förstå så känns det som att det blir ännu svårare att komma över det om han vet hur osäker och jobbigt det kan kännas.

Så försöker jag ändå att ta upp det för jag märker hur frustrerad han blir över att jag sagt A men inte B. Men han säger att jag inte behöver berätta och jag byter i feghet samtalsämne. För att, när telefonsamtalet är slut, ta min flykt till ett mail. För jag vill kunna säga allt till honom.

och jag känner mig bara ännu dummare.

Men att ta flykten till skrivandet har alltid varit lättare. Jag får se orden och jag får iaf tänka efter lite och kan ta bort ord eller meningar som visar sig bli helt fel. Bokstäverna och jag har alltid haft vår egna lilla värld ända sen jag var liten och ville bli Förfatarina (observera felstavningen)