Kjollängd

På radio sa de att kjollängden brukar ha en relation till det ekonomiska läget...

Sittandes vid busshållplatsen igårkväll på väg hem från en sjuk pojkvän (som kanske smittat mig, känner mig lite halvhängig, eller så är jag bara trött... back to the story). när jag satt där kom en röd gammal bil och ut kliver tre grabbar och två tjejer. Ingen av dem var i närheten av att vara attraktiv men de tyckte säkert att 'åka bil och stå vid brommaplan och röka och hänga vid bilen' var ett bra sätt att roa sig en fredagskväll, vad vet jag. Hur som helst, de småtjocka tjejerna hade svarta tjocktröjor med tribal/flames-mönster och kjolar. . . korta kjolar. . . korta som i: Men herregud skaffa en kjol som är lång nog att täcka trosorna och visa mindre feta ben!
Nu såg jag inga trosor, men det var inte långt ifrån.

Annat:
Det går rykten om att svaret på juridikomtentan kommer först på måndag. Vilket är väldigt frustrerande då jag väntat på svar i över tre veckor och vill veta att jag klarat den. Vore skönt att slippa tänka på den mer!

Urinvägsinfektionen jag trodde jag lyckats bota med tranbärsdricka är visst inte alls botad, blir till att köpa mer sur tranbärsdricka :(

Nu när det börjar bli sommar känns det extra mysigt att bo i en stuga. Häromdagen var jag ute och högg ved (till bastun) och tvättade fönster. Nästa varma dag ska jag skrubba utemöbler så jag kan sitta utanför och plugga :)

Sist men inte minst så har jag kommit fram till att jag inte orkar skriva om allt jag sa att jag ska skriva om i förra inlägget. Men D's familj var trevlig. Den andra middagen med min familj kändes lite för mycket som en lek i en sandlåda för att man skulle orka. Det är väldigt intressant hur en grupp relativt vuxna människor kan prata så mycket utan att egentligen säga något vettigt till varandra. Det var mest konstant munhugg hela tiden.
Vad mer? Jo, jag har färgat håret. Så nu är jag mörkhårig igen. Jag och D har haft en del diskussioner om frisörer men jag tycker fortfarande att det är billigare, roligare och man har mer kontroll och kan inte skylla på någon annan om det blir fel om man gör det själv.

nytt inlägg kommer snart

jag har tänkt skriva i flera dagar nu men inte blivit av. snart kommer ett ordentligt inlägg om påsk innehållande: träffa D's familj för första gången, min familjs konstanta munghugg, ledighet.
Plugg
Leka frisör
Fönstertvätt
och säkert något mer...

Jag tror jag har fått en släng av...

fulhet...

Jag är missnöjd och undviker spegeln.

Är rätt sugen på att ta fram saxen och klippa av allt hår men tror inte att det skulle hjälpa just nu.

Hoppas att det går över snart, fulhet är inget roligt att ha :(

.

En liten släng av cancer hade väl vart roligt?

Eller något annat spännande. Nu känns det som att jag bara går till läkaren, han/hon petar på mig och ställer några frågor för att sen skicka hem mig. Alt skicka mig att lämna lite prover. I dag var jag på St: Görans och ska tydligen få en kallelse och komma tillbaka så de kan undersöka mina tarmar (blir nog sådär lagom mysig undersökning :( ...)
Det hela började med att jag är sjuk väldigt ofta och trött. Så togs det lite prover och så fick de för sig att fokusera på mina tarmar. Det kan hända att jag har ärvt en inflammatorisk tarmsjukdom av min mamma. Men läkaren jag träffade idag verkar inte tro att de kommer hitta nåt men vi ska ändå göra en utredning.
Jag är lite småhypokondrisk och tycker det vore skönt om de kunde hitta nåt så det går att göra nåt åt det. Eller så att jag iallafall har något att skylla på som gör att kroppen inte orkar hålla sig frisk och förklarar varför jag ofta är så trött.

jaja.. gnäll gnäll... dags att plugga igen.

Trötthet

Jag börjar lessna på att vara trött. På att somna på föreläsningarna på universitetet. På att somna när jag försöker läsa kurslitteraturen. Och i Lördags somnade jag på bion, fast det var en bra film som jag väldigt gärna ville se.

Det finns en typ av trötthet som inget biter på. Det hjälper inte vad jag än försöker; dricka, äta något, skriva, rita, skriva sms, spela på mobilen, nypa mig själv, spärra upp ögonen, försöka fokusera intensivt, ändra ställning.
Vill kroppen stänga ner så gör den det ändå. Jag tror jag lyckas skriva när jag koncentrerar mig fast dimman sveper in. Efteråt ser jag att bokstäverna är väldigt små och ordet slutar i ett vågigt streck...
Dimman är den känslan som kommer medan jag är vid medvetande och själv inser att nu kommer jag somna, det blir suddigt. Oftast kan jag titta men ögonen går i kors och det går inte att få någon skärpa i det jag ser. (Men jag kan fokusera halvt med ena ögat och skriva ett ord eller två innan det går åt skogen). Ofta så blundar jag nog bara en sekund eller två innan jag lyckas ta tag i mig, eller rycker till och bestämmer mig för att 'nu måste jag klara det här, åtminstone hålla mig vaken till rasten'. Men tyvärr håller det sällan en minut ens (jag har nog ingen direkt tidsuppfattning i de här lägena) tills dimmar sveper in igen.
Det lustiga är att jag kan känna mig ganska pigg och bestämd på att fokusera efter att ha 'ryckt till' efter att ha blundat. Men så plötsligt inser jag att hjärnan inte vill registrera syn- eller hörselintryck ordentligt längre. Och så går det om och om några gånger.
Ibland somnar jag mer ordentligt, ibland tillåter jag mig det och det kan faktiskt hjälpa så att jag håller mig vaken efteråt.

Att sitta och stödja huvudet i handen med huvudet lite vridet från läraren är en klassiker, speciellt om man sitter långt fram. Lite onödigt att visa för mycket att mina ögon växlar mellan att vara med i vad som händer - irrar runt och tittar i kors - halvslutna och blinkande - blundar - och om och om igen.
Av klasskamraterna vet jag inte hur många som ser mig. Det händer att jag får kommentarer. Men det är nog mer de gånger det inte är så långa kamper mot dimman utan jag somnar och rycker till ordentligt för att inte ramla av stolen-typen.

Det finns en äldre kvinna i klassen som brukar säga att hon tycker synd om mig för jag alltid verkar så trött. Idag kom vi in på ämnet igen. Och hon frågade om jag verkligen vill studera det jag gör. Och det vill jag. Det är det som är så jobbigt. Att det kan vara intressant och jag verkligen vill - men inte kan hålla mig vaken.

Förhoppningsvis hjälper järntabletterna jag fått utskrivna. Sen kanske läkaren kan säga nåt vettigt på Torsdag.