En liten släng av cancer hade väl vart roligt?

Eller något annat spännande. Nu känns det som att jag bara går till läkaren, han/hon petar på mig och ställer några frågor för att sen skicka hem mig. Alt skicka mig att lämna lite prover. I dag var jag på St: Görans och ska tydligen få en kallelse och komma tillbaka så de kan undersöka mina tarmar (blir nog sådär lagom mysig undersökning :( ...)
Det hela började med att jag är sjuk väldigt ofta och trött. Så togs det lite prover och så fick de för sig att fokusera på mina tarmar. Det kan hända att jag har ärvt en inflammatorisk tarmsjukdom av min mamma. Men läkaren jag träffade idag verkar inte tro att de kommer hitta nåt men vi ska ändå göra en utredning.
Jag är lite småhypokondrisk och tycker det vore skönt om de kunde hitta nåt så det går att göra nåt åt det. Eller så att jag iallafall har något att skylla på som gör att kroppen inte orkar hålla sig frisk och förklarar varför jag ofta är så trött.

jaja.. gnäll gnäll... dags att plugga igen.

Trötthet

Jag börjar lessna på att vara trött. På att somna på föreläsningarna på universitetet. På att somna när jag försöker läsa kurslitteraturen. Och i Lördags somnade jag på bion, fast det var en bra film som jag väldigt gärna ville se.

Det finns en typ av trötthet som inget biter på. Det hjälper inte vad jag än försöker; dricka, äta något, skriva, rita, skriva sms, spela på mobilen, nypa mig själv, spärra upp ögonen, försöka fokusera intensivt, ändra ställning.
Vill kroppen stänga ner så gör den det ändå. Jag tror jag lyckas skriva när jag koncentrerar mig fast dimman sveper in. Efteråt ser jag att bokstäverna är väldigt små och ordet slutar i ett vågigt streck...
Dimman är den känslan som kommer medan jag är vid medvetande och själv inser att nu kommer jag somna, det blir suddigt. Oftast kan jag titta men ögonen går i kors och det går inte att få någon skärpa i det jag ser. (Men jag kan fokusera halvt med ena ögat och skriva ett ord eller två innan det går åt skogen). Ofta så blundar jag nog bara en sekund eller två innan jag lyckas ta tag i mig, eller rycker till och bestämmer mig för att 'nu måste jag klara det här, åtminstone hålla mig vaken till rasten'. Men tyvärr håller det sällan en minut ens (jag har nog ingen direkt tidsuppfattning i de här lägena) tills dimmar sveper in igen.
Det lustiga är att jag kan känna mig ganska pigg och bestämd på att fokusera efter att ha 'ryckt till' efter att ha blundat. Men så plötsligt inser jag att hjärnan inte vill registrera syn- eller hörselintryck ordentligt längre. Och så går det om och om några gånger.
Ibland somnar jag mer ordentligt, ibland tillåter jag mig det och det kan faktiskt hjälpa så att jag håller mig vaken efteråt.

Att sitta och stödja huvudet i handen med huvudet lite vridet från läraren är en klassiker, speciellt om man sitter långt fram. Lite onödigt att visa för mycket att mina ögon växlar mellan att vara med i vad som händer - irrar runt och tittar i kors - halvslutna och blinkande - blundar - och om och om igen.
Av klasskamraterna vet jag inte hur många som ser mig. Det händer att jag får kommentarer. Men det är nog mer de gånger det inte är så långa kamper mot dimman utan jag somnar och rycker till ordentligt för att inte ramla av stolen-typen.

Det finns en äldre kvinna i klassen som brukar säga att hon tycker synd om mig för jag alltid verkar så trött. Idag kom vi in på ämnet igen. Och hon frågade om jag verkligen vill studera det jag gör. Och det vill jag. Det är det som är så jobbigt. Att det kan vara intressant och jag verkligen vill - men inte kan hålla mig vaken.

Förhoppningsvis hjälper järntabletterna jag fått utskrivna. Sen kanske läkaren kan säga nåt vettigt på Torsdag.

vår, vänner och DI-fest

i omvänd ordning:

DI-fest - är samma sak som mellanstadiedisko fast för vuxna... på dramatiska institutet. Gud vad trist det blir när man knappt känner någon och ljudvolymen är för hög för att det ska gå att prata. Men men.. jag kom iväg på nåt iaf.

Vänner - igår hade jag en dag där jag blev besviken på de jag tror är mina vänner. Och tankarna snurrade igång och jag såg bara dåliga saker... men idag ska vi grilla i solen så det blir nog bra.

Vår - när jag gick genom villaområdet på väg hem i förmiddags så krattar folk löv, de tvättar bilen och solen skiner. Det har blivit vår på riktigt. Det är så härligt!

jahapp...

Kom precis hem från läkaren som tog 140kr för ett återbesök på 5 min.
Jag ska få en remiss till sjukhuset så att läkarna där får leka lite med mig. Får väl se om de hittar nåt eller inte...
Sitter i sängen nu och myser. Är glad över min nya topp och det luktar gröncurry-kokosmjölk-kyckling gryta från micron och jag är hungrig!

Ikväll blir det till att försöka börja med nya kursen i skolan. Skönt att vara av med de dubbla tentorna som var förra veckan, ska bli spännande att se vad jag får för betyg bara. Och i lördags åkte jag till Vallentuna och hälsade på där. Det var länge sen nu så det var roligt att sitta och prata fram till efter midnatt. Sen på söndag var jag och D på en dansföreställning som heter Vibragera som uppfördes av två hörande och två döva dansare. Det var väldigt speciellt och abstrakt men ganska häftigt ändå. Ljudet under föreställningen växlade mellan tystnad, brus och dov bas som gjorde att hela salen vibrerade. Men det var för att de döva i publiken skulle kunna känna ljudet. Och på kvällen blev det Stand-up på Big Ben. De har tydligen gratis sånt varje söndag så dit kanske man ska gå oftare - någon som vill följa med?

nej nu kan jag inte skriva mer... min mage skriker efter mat..

Kampen om morgonen

Jag är så väldigt morgontrött. Och envis. Men D är också envis...
Han var fast bestämd att få upp mig tidigt och att jag skulle gå med honom till bussen för att vakna. Det var inte roligt alls. Men det var säkert bra. Det var kallt och ljust ute och jag kände mig som en trött gammal hund som var ute för att rastas. Väl hemma satt jag inrullad i täcket, drack te och tittade klart på filmen jag somnade framför igår. Sen somnade jag en liten stund.

Ursäkten (jag kommer alltid ha argument för att få sova på morgonen) är väl att jag sov för lite igårnatt eftersom jag satt och tentapluggade och sen var uppe tidigt för att skriva omtentan i juridiken. Jag tror att jag klarade den, det känns rätt bra. Tillbaka till ämnet: jag behöver lära mig en dygnsrytm. Men varför ska mornarna vara så svåra? Det är hemskt att gå upp tidigt och jag är mest en grinig zoombie.

Det är nog tur att D är så envis och tycker om mig så mycket som han gör, annars skulle han nog aldrig orka få ordning på mig.