jag snackar så mycket skit

jag snackar så mycket skit med mig själv i mitt eget huvud. Varför säger jag ens saker jag vet inte stämmer, som att det skulle kunna vara nåt annat än bulldegen igår (läs föregående inlägg). Varför hittar jag på ursäkter att inte börja leva som jag tänkt?
I morse tog jag mig ut på en rask promenad och lagade ordentlig lunch innan skolan.

Tror det är dags att vi alla börjar tro på det vi vet och känner. Både gällande relationer till andra människor men även gällande att vi faktiskt är ambitiösa kompetenta inom det område vi är verksamma inom.
Tror det är dags för oss alla att sluta komma med ursäkter inför oss själva - oavsett vad det gäller. Att röra på sig mer, att äta bättre, att sova rätt mängd, lägga tillräckligt med energi och tid på studier/jobb.

Så - sluta snacka skit!

(det kommer nåt bra halvfilosofiskt inlägg snart igen, känns som jag bara skriver en massa ... jag vet inte vad, just nu.)

Ibland kan man undra

... om det är bulldeg eller rädslor som gör att magen känns konstig.

Stugan jag bor i luktar nygräddade kanelbullar. Lillebror och D var här och hjälpte mig baka och spela lite spel. Blev mycket senare än planerat och kändes som att jag bakade mest å de andra bara hängde men det blev trevligt ändå.

Sitter med en kopp te och en väldigt stor bulle och har en diffus känsla i magen. Först trodde jag det var plötsligt kramsjuka och saknad som kom när jag blev ensam. Sen trodde jag det var bulldegen jag åt... det sägs ju att man inte ska äta bulldeg för annars får man ont i magen.

Jag tror fortfarande att det är bulldegen men började tänka på vilken makt rädslor har över förnuftet. Att även om man vet något, både känner det och fått det talat om för en, så kan rädslor fortfarande komma åt en. Varför måste jag känna mig så jumpy och slås av tankar som jag vet inte har någon koppling till verkligheten? Jag vill slappna av och bara njuta av livet för det är ganska bra just nu. Kan stress vara en dålig vana? hur blir man då av med den?

Egocentrism och ödmjukhet

Det här inlägget skulle handla om egocentrism och ödmjukhet. Det skulle handla om hur peppad jag blir och hur min självkänsla växer när jag loggar in på skribentforumet www.haket.com och ser att jag fått kommentarer som: Shit du skriver klockrent Dino! Skitbra! Vackert!!!

Men så började jag tänka på alla dikter jag har skrivit genom åren och det slår mig hårdare än förr att många handlar om samma sak. Om relationer. Antingen har de precis börjat och det är bultande hjärtan och fågelkvitter eller så är det problem.

Och karusellen var igång i huvudet. (Nya dikten Högvarv)

Så nu har jag försökt fånga och hålla fast tankarna i en mer strukturerad form med hjälp av skrivbordets tangenter hela kvällen. Där ligger nu ett antal reflektioner kring dåtid, nutid och framtid. Det handlar nog ganska mycket om oro att det jag ser i min dåtid ska följa med in i framtiden. Därför känns det lite svårt att slappna av och njuta fullt ut av nutiden.

Tycker att inlägget känns lite osammanhängande men just nu kan jag rita ett rakt streck med penna, papper och linjal och ändå tycka det ser diffust krokigt ut...

En ny värld

Vitt
Rent
Kallt
Lugnt
Nytt
Världen har förvandlat sig till ett blankt blad för mig att fylla med vad jag vill.
Snön ligger som ett tungt täcke över det gamla och den klara luften fyller mig med ett nytt lugn. Där finns en vit värld utanför fönstret där de vanliga vägarna inte syns, det är dags att trampa upp nya som leder dit jag vill.
Samtidigt känns det lite osäkert att ge sig ut och verkligen handlöst satsa på att skapa sig en tillvaro som är mer som man vill än man är van vid.

Med en lätt rädsla för att bli som Bambi på hal is och tappa greppet och falla omkull så tar jag på mig mössan och vantarna och går ut. Fast bestämd att försöka lämna stress och rädslor och fånga snöflingor på tungan, för det är sånt som känns bra.

Nyårslöftet var det ja...!

Senaste två dygnen har det inte blivit många timmars sömn. Första natten satt jag uppe och skrev hemtenta i sociologi. Framåt 3-4 slog tröttheten till men runt 5-6 hade jag party för då var jag övertrött. Runt 8snåret blev jag äntligen klar och fick 2timmars sömn. Sen var det förstahjälpen kurs. Intressant och bra att kunna även om det kändes som väldigt mycket repetition då jag gått kursen för några år sedan.
Andra natten låg jag vaken och diskuterade med mig själv. Jag har även bollat mina tankar mot tjejerna i skolan.

Det är dags att påminna mig själv om de nyårslöften jag satte upp. De kanske inte säger er så mycket men för mig betyder de fyra punkterna nedanför väldigt mycket. Det handlar om ett sätt att förhålla sig till sig själv, till andra, till motgångar och medgångar. Ett sätt att se på livet och ta hand om sig själv.

Jag är en person som tänker och funderar väldigt mycket. På ett sätt älskar jag mig själv för att jag vrider och vänder och söker nya vinklar att angripa och se livet ur. Men på ett sätt kan det bli ett alltför krävande sätt att leva, det kan bli smärtsamt. Idag har jag bestämt att förutom att fortsätta lyssna på mitt huvud, som alltid går på högvarv, måste jag stanna upp oftare och lyssna på känslan. Det ska kännas bra. Det ska finnas en tro bakom de val man gör och en vilja för att orka kämpa för att upprätthålla de valen - annars blir det inte bra.
Känslan av att det är rätt är så viktig. Frånvaro av känslor man tycker man borde ha i vissa sammanhang är viktigt att uppmärksamma... Nu börjar jag flumma... men jag vet vad jag menar, som vanligt.

Mitt nyårslöfte:
- mindre destruktivt beteende
- leva mer efter mottot Dont worry be happy
- Carpe diem
- Panta rei