Arga drömmar

Jag drömde inatt.
Det var på ett hotell och jag sprang runt med bikini och en stor handduk runt mig. Jag letade efter badavdelningen men tog fel rulltrappor hela tiden och hamnade i restauranger och barer. Plötsligt springer jag på killen jag träffar, jag visste inte att han var där. Han säger något, som verkar självklart för honom, och jag reagerar inte förrens jag sprungit vidare. Jag hittar badavdelningen men nu inser jag vad det var han sa och går tillbaka till mitt hotellrum. Här ska skickas arga sms. Men han kommer till mitt rum samtidigt som jag. Han säger att han vill ställa saker till rätta och jag frågar hur fan han tänkte. Det är tydligen ok för honom att göra och tänka på ett sätt men när jag frågar om han skulle tycka det var ok ifall rollerna var omvända så säger han nej.

Jag är arg. Men i verkligheten är det jag som inte accepterar mina egna tankar. Situationen är påfrestande men det är inte så dramatiskt eller enkel som i drömmen. Men det vore skönt att få spendera en dag i nån typ av spa-anläggning. Dags för skola och tentaplugg. Ska skaka av mig drömmen nu. När man drömmer att man är arg på någon är det svårt att inte ha det hängandes med sig.

Alla hjärtans dag... jasså?

Idag är dagen när det kapitalistiska samhälle vi lever i lurar människor att de behöver spendera pengar för att visa sin uppskattning, visa sin kärlek till nära och kära.

Materiella saker kan aldrig, aldrig få samma effekt som några väl genomtänkta ord.

Vanligtvis tycker jag ändå att den 14:e februari är lite skoj för man får lite extra anledning att säga till folk att man uppskattar dem. Det är en dag som förväntas vara romantisk över hela världen.

Men det är samtidigt en dag när alla de som inte har någon, de som hoppas, de som längtar och en del av de som har någon känner sig ensamma. När hela världen fylls av hjärtan, rosor, pussar och kärleksfulla ögonblick mellan personer blir det så väldigt påtagligt - den där känslan av att sitta utanför. Att man är ensam.

Så jag är tveksam.
Är alla hjärtans dag övervägande positiv då så många gör något bra utav den.
Eller är det en negativ dag då den för med sig krav, ökar ensamheten och göder den materialistiska kapitalismen?

Hade jag inte suttit ensam och plågat mig igenom kurslitteraturen och sett hur mörkret faller utanför hade jag säkerligen skickat blommor, sms och gjort mig fin för en mysig kväll.
Hoppas ni alla får en underbar kväll. Ta vara på de ni håller kära.

Inte mer... orkar inte mer!

Tårarna rinner nedför kinden och jag hostar tills det inte finns mer luft i lungorna. Det river i halsen och rinner ur näsan. Nu har jag lite feber på kvällen också, inte bara mornarna.
Jag har en hemtenta att ta itu med som ska vara klar om mindre än en vecka, det är mycket kvar att läsa i böckerna. Jag borde söka rätt på böcker till nästa kurs och leta sommarjobb.
Förhoppningsvis är jag deppig som en biverkning till P-ringen som jag precis börjat med. Sen spelar stressen självklart in. Stress över att hinna och orka få saker gjorda. Stressen över att vara sjuk eller känna sig krasslig stup i kvarten.

Det ligger en grå dimma över det mesta. Det är roligt i korta stunder men generellt är det lite för likgiltigt. Det gäller allt från studierna till kärleksfunderingarna till vad jag äter till vad jag vill.

Är det hormoner? Är det bara en sån kväll för att omständigheterna är som de är? Är jag ett periodiskt emotionellt vrak? Isåfall är mitt liv som en färgfilm, en ganska bra och väldigt spännande periodvis men med avbrott för svartvita scener man inte förstår meningen med, som bara är frustrerande.

Oh - vad fint. nu har jag klagat av mig och kan vinna Bästa-EmoBlogginläggs tävlingen :)

Äh låt mig vara! jag får vara sån ibland - ge mig en kram istället...

Pensionärsmorgon

Vakna
Duscha
Stå vid busshållplatsen och hosta
Åka buss
Gå till vårdcentralen och ta blodprov
Gå till Systembolaget och köpa två flaskor vin
Gå till Coop och leta varor med röd extraprislapp till lunch
Stå vid busshållplats och hosta (igen)
Åka buss
Gå hem
Diska

... Spännande eller hur?!
Det blev kroppkakor för er som är nyfikna.
Varför får man inte plåster med Nalle Puh på? Eller nåt annat fint?

Min nya vän herr Doktor

Plötsligt hade jag en tid hos doktorn och åkte mot ett villaområde utanför Stockholm. Väl framme verkar mottagningen släkt och låst så jag går runt huset och ringer på dörren. En kvinna öppnar, två barn springer omkring och jag frågar förvirrat om det är hit man ska om man ska till doktorn. Jodå, det var rätt och hon visar mig innervägen ner till källaren. Jag klagar till doktorn om att jag är sjuk så ofta och om lite annat och efter 15 min är jag på väg hem igen. I väskan har jag förnyade recept på mina vanliga mediciner och en lapp jag ska ge vårdcentralen imorn. Det ska tas blodprover för att se om det finns några brister eller andra fel. Doktorn har kryssat för 29 små rutor på en lista och på nästa veckas återbesök ska jag ha med mitt EKG sen i somras då jag inte litar på den läkaren jag träffade då. Vad skönt det är med en läkare som tar prover och som vill försöka hitta vad som bråkar. Han verkar ha inställningen att vi gör det som behövs för att jag ska känna mig trygg. Så i min svensson-hypokondri har jag nu fått en ny vän - Herr Doktor i Villan :)

Igår fick jag skjuts hem av mamma efter att vi ätit middag hos henne. Framme vid mig är vårt samtal inte slut så vi blir sittandes länge. Det är kärleksråd och kärleksfunderingar. Men jag som försökte hjälpa mamma reda ut sina tankar och inte tvärtom. Fast egentligen passar det vi pratade om in lite på min situation också.
Hur ska man känna för att fortsätta träffa någon? Hur går man vidare när det finns saker som håller en tillbaka på nåt sätt? Men framförallt den första frågan. Jag tror man måste ge saker en chans. Ibland behövs lite tid...