Släppa taget.

Jag har funderat lite senaste timmen angående det här med att släppa taget om människor. Ni som känner mig vet att det finns några stycken som gjort mig riktigt illa. Men på något sätt har jag svårt att klippa alla band.
Människor som man aldrig lärt känna är det lättare att sakta slussa bort ur den delen av medvetandet som bryr sig.
...mitt under skrivandet här gör min hjärna en loop och fascineras över hur många människor jag minns, eller är det bara som man lurar sig?... tillbaka till ämnet.

Det borde vara ren självbevarelsedrift att se till att de personer som sårat en slutar vara en del av ens liv. Men av någon outgrundlig anledning ramlar jag ständigt tillbaka i samma spår. Ett spår som säger att 'det finns en förklaring' och att 'alla har någon bra sida'. (Kanske inte så ologiskt att jag tänker så iochförsig. Det är väl ett psykologiskt mönster som hjälpte mig överleva tidigare) Det är nog det som gör det svårt för mig att stänga ute personer från mitt liv. Jag tror det är på gott och ont. Ibland får någon för många chanser och det slutar med att det tagit för mycket energi eller gör ont. Ibland får någon fler chanser än de flesta skulle ge dem och det visar sig att omständigheterna var så att det behövdes.

Men jag är ingen ängel som tar emot alla med öppna armar oavsett vad. Även om det kan kännas så ibland. Det här är inget försök att ge en positiv bild av mig utan det jag vill säga är snarare att det kan vara jobbigt. Man behöver bli arg, man ska reagera om någon gör något som gör ont. Man är skyldig sig själv det. Så jag försöker. Lära mig själv reagera.

Jag försöker samtidigt lära mig att jag inte behöver vara så envis. Det är inte alltid saker fungerar. Det är inte alltid det är lönt att reagera heller, ha ångest eller bli stressad. Det är heller inte värt tiden och energin att försöka lära känna eller förstå varje liten människa som verkar intressant.

Känner att det här inlägget inte alls blev som planerat utan mer flytande flumtankar. Ett inlägg för mig snarare än dig som läser. För att avsluta kan jag dela med mig av min misstanke: det faktum att jag börjat vattna ihjäl mina plantor tror jag har något att göra med min känsla av ensamhet. behov av uppmärksamhet och bekräftelse kanske? Rätt konstigt hur hjärnan fungerar - för jag är inte så ensam, ändå känns det så.

Killar är kåta men jag är iallafall rolig

Killar ... och jag ... näe, det går inte så bra. (Tänkte dra någon rad här om kärlek och lägesrapport men jag skippar det och hoppar direkt in på det allra senaste. Inslängda finns även oouuch som uppkom då jag berättade historien för E)

Summan av kardemumman:
Efter två träffar kommer samtalet in på jag inte alls som jag trodde skrämt honom genom att säga att jag är rädd att bli sårad, faktum var att han trodde det var uppenbart att han inte var ute efter något med mig.
ouch!

Snacka om att misstolka ett kåtsmile för ett smile som jag trodde sa att han faktiskt var väldigt förtjust över att ha just mig nära. Inte konstigt att han inte tagit några initiativ sen sist vi sågs ...bra Dino!
Tror aldrig jag missuppfattat läget så mycket och fått kommentaren att jag är 'rolig' så som man vill träffa mig igen som vän men att jag inte är 'tjejen som man skulle kunna spendera resten av sitt liv med'
oouuch!

ooh jag dör *himlar med ögonen, handen på pannan och faller ihop*
ouch igen...

På den positiva sidan; nu vet jag vart min framtid ligger. Jag ska bli standup-komiker i nunnedräkt som levererar dräpande skämt om killar (någon som vill bli min sidekick? jag kan skaffa fler nunnedräkter)

Men jag är ascool, vi snackar skit just nu, han och jag...
men ändå... jag dör... jag dör ensam...
...men jag dör rolig *skrattar för mig själv*

(nej nej, du är inte så hemsk som det kan låta men vi måste låta läsarna få ett gripande inlägg)

Besök i barndomshemmet

Jag tog bussen ut till pappa idag.
Tyckte det var dags att hämta mitt julpynt så att jag kan få lite julstämning hemma i min lilla stuga. Och eftersom jag tyckte det kunde vara lite elakt att åka ut å hämta å åka direkt igen så föreslog jag att han skulle bjuda på middag. Vi umgås ju aldrig annars.
Vid bordet ser jag att pappa har en ring, det har kvinnan som bor med honom också. Lika dana. Har dom förlovat sig? Jag skickade ett sms till lillebror och frågade men har inte fått något svar, och pappa nämnde inget han heller.. jaja..

Efter maten tar jag chansen och får skjuts med mellanbrorsan, som jag egentligen inte heller har så bra kontakt med. Men det var en bra ursäkt att kunna åka därifrån snabbt istället för att bli kvar på kaffe och komma hem sent. När vi går säger pappa att vi är välkomna när som helst att hälsa på. Vi är alltid välkomna, inte bara om vi behöver hämta eller göra något därute.

Men vad han inte förstår är att jag hade ångest redan på vägen ut dit. Visst vill jag ha någon sorts relation till min far men någon gång om året är alldeles lagom, gärna korta stunder.
Har iallafall lovat att komma ut på middag när han fyller år. Men det blir bara pappa, hans kvinna och mellanbrodern. Yngsta och äldsta är bortresta. Kanske jag kan hitta en godtagbar bortförklaring...

mina älsklingar...

Jag hade tänkt skriva om hur mamma föreslog att vi skulle åka till Belgien och hälsa på min moster o kusinerna över nyår. Men så hamnade vi i en diskussion om K då jag har svårt att tänka mig att åka dit utan att försöka göra efterforskningar. Jag skulle behöva ge honom en örfil och få mina pengar. Det handlar inte om själva pengarna utan det är en princip sak. Ni som vet vad jag talar om, ni förstår. och jag har släppt det på ett sätt.. men samtidigt vill jag ha sista ordet. jag rår inte för det.

Hur som helst, jag fastnade på nätet där jag letade upp namn på en av mina växter och se fortsatte det .. så här kommer en lista på vad jag har växande hemma hos mig
(kan vara bra för mig själv att ha en lista sammanställd om inte annat):
Ficus deltoidea - i dagligt tal pillerfikus - ursprung Indonesien

Hoya carnosa - det är en typ av porslinsblomma om jag förstått det rätt?

Syngonium podophyllum - i dagligt tal kallad Gåsfot, har två stycken - ursprung mellanamerika

Crassula ovata - i dagligt tal kallad för Paradisträd - ursprung sydamerika

Lilium bulbiferum - idagligt tar brandlilja, om det är den jag tror... den hade blommor men är nu bara en grön pinne med lite blad. Ursprunget är central och östeuropa

Dracena marginata - vet inte vad den har för 'vanligt' namn men det är en smal pinne med en massa avlånga blad högst upp :)

Dracena sanderiana/ Bambudracena - kallas i dagligt tal lucky bambu, ni vet, sånna pinnar man köper på ikea och jag har väl 7st nu i varierande storlek.

Sen har jag den jag kallar för Bebisblomman som jag fortfarande inte vet vad den heter. Den når snart taket igen och är den underbaraste som finns :). Äkta kärlek växer eller hur?!
(har visserligen en liten vitlök som fortfarande kämpar efter sommaren, någon typ av amaryllis som bara är en knopp samt två halvdöda små ormbunke typer från ikea)

Att orka eller inte orka - det är frågan.

... jag har raderat mitt inlägg två gånger nu innan jag hunnit publicera det. Orden rinner ur mig men det är som en sörja. Helgen i linköping var både bra, rolig och jobbig. På + sidan finns gamla vänner, julmarknad, julkonsert, en pytteliten bebis, massage medan det på - sidan finns samma deppiga känsla som förföljt mig till och från senaste veckan, förvirring och känslan av att vara ivägen.
Ska man orka anstränga sig för att få vänskapsrelationer att fungera när det känns som att den i andra änden inte riktigt bryr sig? Eller ska man bara låta det vara? Antagligen är det kommunikationen som är boven i dramat, det brukar vara så. Men ändå, borde man inte kunna visa och känna att man bryr sig om varandra? Kan ju även vara så att min uppfattning är lite förmörkad av hur jag mår just nu.

Plugget... orkar jag inte just nu. Juridik i sig är ett ämne jag tycker borde vara intressant. Med en mamma som polis har lagen alltid varit lite spännande men med en lärare som är lika inspirerande som en ...

Något jag däremot orkat är att inviga mitt hopprep! men fy fan vilken dålig kondis jag har! hahaha, tro mig det är komiskt. Några minuter sen gör astman/kondisen att det är dags att ramla ihop i en lite hög på den kalla blöta gräsmattan.

Något annat jag orkat - i torsdags promenerade jag till mamma (jag gick lite vilse först men kom fram till sist) och väl där klippte o färgade jag håret. skönt med lite omväxling. Sen cyklade jag hem.

Nu är den stora frågan - orka eller inte orka: plugga? laga mat? kolla en film? virka? skriva vidare på utkasten från kyrkogården i linköping? orka eller inte orka försöka få uppmärksamhet från någon man vill spendera lite tid med?