Jag hade tänkt skriva om hur mamma föreslog att vi skulle åka till Belgien och hälsa på min moster o kusinerna över nyår. Men så hamnade vi i en diskussion om K då jag har svårt att tänka mig att åka dit utan att försöka göra efterforskningar. Jag skulle behöva ge honom en örfil och få mina pengar. Det handlar inte om själva pengarna utan det är en princip sak. Ni som vet vad jag talar om, ni förstår. och jag har släppt det på ett sätt.. men samtidigt vill jag ha sista ordet. jag rår inte för det.
Hur som helst, jag fastnade på nätet där jag letade upp namn på en av mina växter och se fortsatte det .. så här kommer en lista på vad jag har växande hemma hos mig
(kan vara bra för mig själv att ha en lista sammanställd om inte annat):
Ficus deltoidea - i dagligt tal pillerfikus - ursprung Indonesien
Hoya carnosa - det är en typ av porslinsblomma om jag förstått det rätt?
Syngonium podophyllum - i dagligt tal kallad Gåsfot, har två stycken - ursprung mellanamerika
Crassula ovata - i dagligt tal kallad för Paradisträd - ursprung sydamerika
Lilium bulbiferum - idagligt tar brandlilja, om det är den jag tror... den hade blommor men är nu bara en grön pinne med lite blad. Ursprunget är central och östeuropa
Dracena marginata - vet inte vad den har för 'vanligt' namn men det är en smal pinne med en massa avlånga blad högst upp :)
Dracena sanderiana/ Bambudracena - kallas i dagligt tal lucky bambu, ni vet, sånna pinnar man köper på ikea och jag har väl 7st nu i varierande storlek.
Sen har jag den jag kallar för Bebisblomman som jag fortfarande inte vet vad den heter. Den når snart taket igen och är den underbaraste som finns :). Äkta kärlek växer eller hur?!
(har visserligen en liten vitlök som fortfarande kämpar efter sommaren, någon typ av amaryllis som bara är en knopp samt två halvdöda små ormbunke typer från ikea)
tisdag, december 09, 2008
måndag, december 08, 2008
Att orka eller inte orka - det är frågan.
... jag har raderat mitt inlägg två gånger nu innan jag hunnit publicera det. Orden rinner ur mig men det är som en sörja. Helgen i linköping var både bra, rolig och jobbig. På + sidan finns gamla vänner, julmarknad, julkonsert, en pytteliten bebis, massage medan det på - sidan finns samma deppiga känsla som förföljt mig till och från senaste veckan, förvirring och känslan av att vara ivägen.
Ska man orka anstränga sig för att få vänskapsrelationer att fungera när det känns som att den i andra änden inte riktigt bryr sig? Eller ska man bara låta det vara? Antagligen är det kommunikationen som är boven i dramat, det brukar vara så. Men ändå, borde man inte kunna visa och känna att man bryr sig om varandra? Kan ju även vara så att min uppfattning är lite förmörkad av hur jag mår just nu.
Plugget... orkar jag inte just nu. Juridik i sig är ett ämne jag tycker borde vara intressant. Med en mamma som polis har lagen alltid varit lite spännande men med en lärare som är lika inspirerande som en ...
Något jag däremot orkat är att inviga mitt hopprep! men fy fan vilken dålig kondis jag har! hahaha, tro mig det är komiskt. Några minuter sen gör astman/kondisen att det är dags att ramla ihop i en lite hög på den kalla blöta gräsmattan.
Något annat jag orkat - i torsdags promenerade jag till mamma (jag gick lite vilse först men kom fram till sist) och väl där klippte o färgade jag håret. skönt med lite omväxling. Sen cyklade jag hem.
Nu är den stora frågan - orka eller inte orka: plugga? laga mat? kolla en film? virka? skriva vidare på utkasten från kyrkogården i linköping? orka eller inte orka försöka få uppmärksamhet från någon man vill spendera lite tid med?
Ska man orka anstränga sig för att få vänskapsrelationer att fungera när det känns som att den i andra änden inte riktigt bryr sig? Eller ska man bara låta det vara? Antagligen är det kommunikationen som är boven i dramat, det brukar vara så. Men ändå, borde man inte kunna visa och känna att man bryr sig om varandra? Kan ju även vara så att min uppfattning är lite förmörkad av hur jag mår just nu.
Plugget... orkar jag inte just nu. Juridik i sig är ett ämne jag tycker borde vara intressant. Med en mamma som polis har lagen alltid varit lite spännande men med en lärare som är lika inspirerande som en ...
Något jag däremot orkat är att inviga mitt hopprep! men fy fan vilken dålig kondis jag har! hahaha, tro mig det är komiskt. Några minuter sen gör astman/kondisen att det är dags att ramla ihop i en lite hög på den kalla blöta gräsmattan.
Något annat jag orkat - i torsdags promenerade jag till mamma (jag gick lite vilse först men kom fram till sist) och väl där klippte o färgade jag håret. skönt med lite omväxling. Sen cyklade jag hem.
Nu är den stora frågan - orka eller inte orka: plugga? laga mat? kolla en film? virka? skriva vidare på utkasten från kyrkogården i linköping? orka eller inte orka försöka få uppmärksamhet från någon man vill spendera lite tid med?
lördag, november 29, 2008
Världens bästa storebror
Min äldsta bror kom över till mig och lagade middag. Jag orkade inte för jag tentapluggar och då kom han hit å lagade. Han hade med sig godis också :)
Det var trevligt, tyvärr har vi inte setts så mycket sedan jag flyttade tillbaka till stan. Men jag ska försöka bättre mig på den punkten gällande alla mina gamla vänner.
Brorsans tjej var på tjejmiddag så han var nog glad att slippa sitta ensam hemma och det var verkligen ett underbart avbrott. Och jag fick en liten spark i baken att städa undan det värsta eftersom jag skulle få besök. Och nu har jag press på mig att plugga duktigt resten av kvällen eftersom jag haft pause ett bra tag :)
Det var trevligt, tyvärr har vi inte setts så mycket sedan jag flyttade tillbaka till stan. Men jag ska försöka bättre mig på den punkten gällande alla mina gamla vänner.
Brorsans tjej var på tjejmiddag så han var nog glad att slippa sitta ensam hemma och det var verkligen ett underbart avbrott. Och jag fick en liten spark i baken att städa undan det värsta eftersom jag skulle få besök. Och nu har jag press på mig att plugga duktigt resten av kvällen eftersom jag haft pause ett bra tag :)
Tentaplugg
Kanske skulle titeln Tentaångest passa bättre. Klockan är 1240 och jag ska precis börja dagen. Igår satt vi fyra tjejer och gick igenom alla instuderingsfrågor tillsammans. Det märktes då att vissa begrepp har jag lärt mig förstå fullt ut medan andra begrepp fortfarande känns otroligt abstrakta och svåra att greppa fast de andra förstår dem. Tur att man kan hjälpa varandra.
Den här kursen har varit ca:3 veckor och de första två var jag väldigt disciplinerad och läste duktigt det man borde till varje föreläsningstillfälle. Men sista veckan stupade allt. Det beror delvis på att jag varit sjuk men mycket föll nog för att jag tog en dag till att bygga snö-aliens och äta pannkaka... Men man behöver ha trevligt ibland också.
Nu ska jag läsa det jag inte läst än, sen sammanställa alla anteckningar från böcker och föreläsningar... SEN SKA JAG "BARA" FÖRSTÅ ALLT och LYCKAS KOMMA IHÅG ALLT!
Detsamma gäller för söndag.. så om någon vill får de gärna peppa mig, ge mig mat så jag slipper ställa mig och laga eller bara ge mig en kram... Jag ska klara tentan, jag kommer klara tentan, frågan är bara med vilket resultat...
Den här kursen har varit ca:3 veckor och de första två var jag väldigt disciplinerad och läste duktigt det man borde till varje föreläsningstillfälle. Men sista veckan stupade allt. Det beror delvis på att jag varit sjuk men mycket föll nog för att jag tog en dag till att bygga snö-aliens och äta pannkaka... Men man behöver ha trevligt ibland också.
Nu ska jag läsa det jag inte läst än, sen sammanställa alla anteckningar från böcker och föreläsningar... SEN SKA JAG "BARA" FÖRSTÅ ALLT och LYCKAS KOMMA IHÅG ALLT!
Detsamma gäller för söndag.. så om någon vill får de gärna peppa mig, ge mig mat så jag slipper ställa mig och laga eller bara ge mig en kram... Jag ska klara tentan, jag kommer klara tentan, frågan är bara med vilket resultat...
måndag, november 24, 2008
Tillfångatagen ( - att vakna med en film i huvudet)
Tänk dig skogar och fält. Tänk dig sensommar och början av en kylig höst. Där finns en liten by med hyddor och små hus av trä. Där finns eldar och en lerig mark. Det är för länge länge sen och människorna är smutsiga och bär enkla kläder i jordfärger.
Jag har blivit fånge av en annan stam, långt bort fån mitt eget folk och den verklighet jag känner. En man vaktar mig och vi ligger ned bredvid varandra i utkanten av byn och jag kan se början av de stora fälten. Det är bara några träd mellan mig och de öppna vidderna medan resten av byn ligger skyddad med skog runt omkring. Vi ligger där, mannen och jag, och hans uppgift är att vakta både mig och byn. Om någon skulle närma sig från fjärran skulle han vara den första att se och slå larm. Men det är inte ofta någon annan än de som tillhör hans eget folk kommer vandrandes genom det höga ljusa gräset. Men jag hoppas varje dag att få se rörelse där ute och känna igen en röst från min egen by.
Mannen som vaktar mig är inte ond. Han har aldrig gjort mig illa men hans uppgift är att se till att jag stannar där jag ska och inte mer. Men han verkar ensam och med tiden försvinner försvaret och beredskapen till attack ur hans kropp. Vi börjar prata och där vi ligger smeker jag hans bröstkorg med mina fingrar. Han mjukas långsamt upp med smicker och byter sin rakbladsvassa dolk mot en slöare. Han ger mig en bortförklaring men jag vet varför. Han tror inte längre att jag kommer att försöka fly. Och han vill kunna hålla om mig i nattens kalla mörker, självklart när ingen ser, utan att riskera att skada mig.
Jag har lyckats komma innanför hans skal, men han är fortfarande min fångvaktare. Det är fortfarande hans ord som har betydelse och hans eviga blick som tvingar mig att stanna kvar i denna främmande värld.
Dagen gryr och när morgonens dimma börjar lägga sig ber jag om tillåtelse att gå på dass. Osäker på hur han ska behandla mig inför sin egen stams blickar låter han mig gå ensam. Och han kritiseras av männen som står intill men svarar rappt att 'de ska sköta sitt eget, inte kommer hon att försvinna där inne'. Dasset är som man kan förvänta sig i utkanten av en by där de hårda männen vistas, det är smutsigt och äckligt. Men jag gör det jag ska i lugn och ro. Äntligen en stund av egen kontroll och lugn. Sittandes där ser jag ut genom springorna hur min vakt i dagsljuset beter sig som de andra sluskarna. Då händer något. Folket i byn springer fram och tillbaka där utanför. Skriken ekar mellan hyddorna för att tyna bort bland skogens träd, de slåss därute. Jag håller mig kvar på dasset, i trygghet när dörren slits upp och vaktens kamrat sträcker sig in för att ta pappret. 'Vad ska jag göra? Slå dig i huvudet med en pappersrulle? låt mig vara!' kastar jag vasst i ansiktet på honom och förvirrad lämnar han mig ifred.
Kaoset utanför lugnar sig och jag hör en röst. En röst som jag känner igen från förr. Därute står min syster men när jag kliver ut ser hon mig inte. Det har gått så lång tid nu men glädjeropen fyller luften när jag springer fram till hennes famn. De kom för att hämta mig trots allt. Folket vars by vi är i har blivit de nya fångarna och jag är fri.
Plötsligt sprider sig en tystnad av skräck genom våra folk. Längst bort i byn kommer en stor björn ur skogen som lockad av vårt oväsen. Den tittar på oss. Alla börjar springa i panik och så gör även björnen, fortare och fortare. I förtvivlad desperation lyckas jag ta mig upp för den mossbevuxna bergväggen till en avsats där några hus ligger men björnen kommer ifatt mig. Jag ramlar och försöker skydda mig själv där jag ligger blottad på rygg. Björnen frustar vild av raseri när den reser sig på bakbenen. Då plötsligt sliter sig mannen, som vaktat mig varje dag sedan jag fördes till byn, han sliter sig loss från männen i min stam. Och uppför berget för att rädda mig. Med en otrolig styrka ser jag hur han ger sig på björnen som tappar sin balans. Det blir en intensiv men kort kamp innan mossan lossnar under björnens ramar och den faller ned till marken för att lufsa tillbaka in i skogen.
(Sen bröts magin kring den världen och jag vaknade. Telefonen ringde och klockan var nästan 12. Dags att vakna för länge sedan. Men den här drömmen var intressant och jag ville och behövde nog få den att fortsätta. Eller så behövde jag sova länge.. vem vet.
en väldigt intressant kluven känsla inför min vakt där. Han var den som höll mig fången men jag smickrade honom och kom honom nära för att sedan avståndstagande se honom som en av''dem''. Men i slutet så räddade han mig..
sen kan man ju undra varför hela världen var realistisk som strax före medeltiden - fast det fanns toapapper.. ?! det var den enda detaljen som inte stämde)
Jag har blivit fånge av en annan stam, långt bort fån mitt eget folk och den verklighet jag känner. En man vaktar mig och vi ligger ned bredvid varandra i utkanten av byn och jag kan se början av de stora fälten. Det är bara några träd mellan mig och de öppna vidderna medan resten av byn ligger skyddad med skog runt omkring. Vi ligger där, mannen och jag, och hans uppgift är att vakta både mig och byn. Om någon skulle närma sig från fjärran skulle han vara den första att se och slå larm. Men det är inte ofta någon annan än de som tillhör hans eget folk kommer vandrandes genom det höga ljusa gräset. Men jag hoppas varje dag att få se rörelse där ute och känna igen en röst från min egen by.
Mannen som vaktar mig är inte ond. Han har aldrig gjort mig illa men hans uppgift är att se till att jag stannar där jag ska och inte mer. Men han verkar ensam och med tiden försvinner försvaret och beredskapen till attack ur hans kropp. Vi börjar prata och där vi ligger smeker jag hans bröstkorg med mina fingrar. Han mjukas långsamt upp med smicker och byter sin rakbladsvassa dolk mot en slöare. Han ger mig en bortförklaring men jag vet varför. Han tror inte längre att jag kommer att försöka fly. Och han vill kunna hålla om mig i nattens kalla mörker, självklart när ingen ser, utan att riskera att skada mig.
Jag har lyckats komma innanför hans skal, men han är fortfarande min fångvaktare. Det är fortfarande hans ord som har betydelse och hans eviga blick som tvingar mig att stanna kvar i denna främmande värld.
Dagen gryr och när morgonens dimma börjar lägga sig ber jag om tillåtelse att gå på dass. Osäker på hur han ska behandla mig inför sin egen stams blickar låter han mig gå ensam. Och han kritiseras av männen som står intill men svarar rappt att 'de ska sköta sitt eget, inte kommer hon att försvinna där inne'. Dasset är som man kan förvänta sig i utkanten av en by där de hårda männen vistas, det är smutsigt och äckligt. Men jag gör det jag ska i lugn och ro. Äntligen en stund av egen kontroll och lugn. Sittandes där ser jag ut genom springorna hur min vakt i dagsljuset beter sig som de andra sluskarna. Då händer något. Folket i byn springer fram och tillbaka där utanför. Skriken ekar mellan hyddorna för att tyna bort bland skogens träd, de slåss därute. Jag håller mig kvar på dasset, i trygghet när dörren slits upp och vaktens kamrat sträcker sig in för att ta pappret. 'Vad ska jag göra? Slå dig i huvudet med en pappersrulle? låt mig vara!' kastar jag vasst i ansiktet på honom och förvirrad lämnar han mig ifred.
Kaoset utanför lugnar sig och jag hör en röst. En röst som jag känner igen från förr. Därute står min syster men när jag kliver ut ser hon mig inte. Det har gått så lång tid nu men glädjeropen fyller luften när jag springer fram till hennes famn. De kom för att hämta mig trots allt. Folket vars by vi är i har blivit de nya fångarna och jag är fri.
Plötsligt sprider sig en tystnad av skräck genom våra folk. Längst bort i byn kommer en stor björn ur skogen som lockad av vårt oväsen. Den tittar på oss. Alla börjar springa i panik och så gör även björnen, fortare och fortare. I förtvivlad desperation lyckas jag ta mig upp för den mossbevuxna bergväggen till en avsats där några hus ligger men björnen kommer ifatt mig. Jag ramlar och försöker skydda mig själv där jag ligger blottad på rygg. Björnen frustar vild av raseri när den reser sig på bakbenen. Då plötsligt sliter sig mannen, som vaktat mig varje dag sedan jag fördes till byn, han sliter sig loss från männen i min stam. Och uppför berget för att rädda mig. Med en otrolig styrka ser jag hur han ger sig på björnen som tappar sin balans. Det blir en intensiv men kort kamp innan mossan lossnar under björnens ramar och den faller ned till marken för att lufsa tillbaka in i skogen.
(Sen bröts magin kring den världen och jag vaknade. Telefonen ringde och klockan var nästan 12. Dags att vakna för länge sedan. Men den här drömmen var intressant och jag ville och behövde nog få den att fortsätta. Eller så behövde jag sova länge.. vem vet.
en väldigt intressant kluven känsla inför min vakt där. Han var den som höll mig fången men jag smickrade honom och kom honom nära för att sedan avståndstagande se honom som en av''dem''. Men i slutet så räddade han mig..
sen kan man ju undra varför hela världen var realistisk som strax före medeltiden - fast det fanns toapapper.. ?! det var den enda detaljen som inte stämde)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)