Att orka eller inte orka - det är frågan.

... jag har raderat mitt inlägg två gånger nu innan jag hunnit publicera det. Orden rinner ur mig men det är som en sörja. Helgen i linköping var både bra, rolig och jobbig. På + sidan finns gamla vänner, julmarknad, julkonsert, en pytteliten bebis, massage medan det på - sidan finns samma deppiga känsla som förföljt mig till och från senaste veckan, förvirring och känslan av att vara ivägen.
Ska man orka anstränga sig för att få vänskapsrelationer att fungera när det känns som att den i andra änden inte riktigt bryr sig? Eller ska man bara låta det vara? Antagligen är det kommunikationen som är boven i dramat, det brukar vara så. Men ändå, borde man inte kunna visa och känna att man bryr sig om varandra? Kan ju även vara så att min uppfattning är lite förmörkad av hur jag mår just nu.

Plugget... orkar jag inte just nu. Juridik i sig är ett ämne jag tycker borde vara intressant. Med en mamma som polis har lagen alltid varit lite spännande men med en lärare som är lika inspirerande som en ...

Något jag däremot orkat är att inviga mitt hopprep! men fy fan vilken dålig kondis jag har! hahaha, tro mig det är komiskt. Några minuter sen gör astman/kondisen att det är dags att ramla ihop i en lite hög på den kalla blöta gräsmattan.

Något annat jag orkat - i torsdags promenerade jag till mamma (jag gick lite vilse först men kom fram till sist) och väl där klippte o färgade jag håret. skönt med lite omväxling. Sen cyklade jag hem.

Nu är den stora frågan - orka eller inte orka: plugga? laga mat? kolla en film? virka? skriva vidare på utkasten från kyrkogården i linköping? orka eller inte orka försöka få uppmärksamhet från någon man vill spendera lite tid med?

Världens bästa storebror

Min äldsta bror kom över till mig och lagade middag. Jag orkade inte för jag tentapluggar och då kom han hit å lagade. Han hade med sig godis också :)
Det var trevligt, tyvärr har vi inte setts så mycket sedan jag flyttade tillbaka till stan. Men jag ska försöka bättre mig på den punkten gällande alla mina gamla vänner.

Brorsans tjej var på tjejmiddag så han var nog glad att slippa sitta ensam hemma och det var verkligen ett underbart avbrott. Och jag fick en liten spark i baken att städa undan det värsta eftersom jag skulle få besök. Och nu har jag press på mig att plugga duktigt resten av kvällen eftersom jag haft pause ett bra tag :)

Tentaplugg

Kanske skulle titeln Tentaångest passa bättre. Klockan är 1240 och jag ska precis börja dagen. Igår satt vi fyra tjejer och gick igenom alla instuderingsfrågor tillsammans. Det märktes då att vissa begrepp har jag lärt mig förstå fullt ut medan andra begrepp fortfarande känns otroligt abstrakta och svåra att greppa fast de andra förstår dem. Tur att man kan hjälpa varandra.

Den här kursen har varit ca:3 veckor och de första två var jag väldigt disciplinerad och läste duktigt det man borde till varje föreläsningstillfälle. Men sista veckan stupade allt. Det beror delvis på att jag varit sjuk men mycket föll nog för att jag tog en dag till att bygga snö-aliens och äta pannkaka... Men man behöver ha trevligt ibland också.

Nu ska jag läsa det jag inte läst än, sen sammanställa alla anteckningar från böcker och föreläsningar... SEN SKA JAG "BARA" FÖRSTÅ ALLT och LYCKAS KOMMA IHÅG ALLT!

Detsamma gäller för söndag.. så om någon vill får de gärna peppa mig, ge mig mat så jag slipper ställa mig och laga eller bara ge mig en kram... Jag ska klara tentan, jag kommer klara tentan, frågan är bara med vilket resultat...

Tillfångatagen ( - att vakna med en film i huvudet)

Tänk dig skogar och fält. Tänk dig sensommar och början av en kylig höst. Där finns en liten by med hyddor och små hus av trä. Där finns eldar och en lerig mark. Det är för länge länge sen och människorna är smutsiga och bär enkla kläder i jordfärger.

Jag har blivit fånge av en annan stam, långt bort fån mitt eget folk och den verklighet jag känner. En man vaktar mig och vi ligger ned bredvid varandra i utkanten av byn och jag kan se början av de stora fälten. Det är bara några träd mellan mig och de öppna vidderna medan resten av byn ligger skyddad med skog runt omkring. Vi ligger där, mannen och jag, och hans uppgift är att vakta både mig och byn. Om någon skulle närma sig från fjärran skulle han vara den första att se och slå larm. Men det är inte ofta någon annan än de som tillhör hans eget folk kommer vandrandes genom det höga ljusa gräset. Men jag hoppas varje dag att få se rörelse där ute och känna igen en röst från min egen by.

Mannen som vaktar mig är inte ond. Han har aldrig gjort mig illa men hans uppgift är att se till att jag stannar där jag ska och inte mer. Men han verkar ensam och med tiden försvinner försvaret och beredskapen till attack ur hans kropp. Vi börjar prata och där vi ligger smeker jag hans bröstkorg med mina fingrar. Han mjukas långsamt upp med smicker och byter sin rakbladsvassa dolk mot en slöare. Han ger mig en bortförklaring men jag vet varför. Han tror inte längre att jag kommer att försöka fly. Och han vill kunna hålla om mig i nattens kalla mörker, självklart när ingen ser, utan att riskera att skada mig.
Jag har lyckats komma innanför hans skal, men han är fortfarande min fångvaktare. Det är fortfarande hans ord som har betydelse och hans eviga blick som tvingar mig att stanna kvar i denna främmande värld.

Dagen gryr och när morgonens dimma börjar lägga sig ber jag om tillåtelse att gå på dass. Osäker på hur han ska behandla mig inför sin egen stams blickar låter han mig gå ensam. Och han kritiseras av männen som står intill men svarar rappt att 'de ska sköta sitt eget, inte kommer hon att försvinna där inne'. Dasset är som man kan förvänta sig i utkanten av en by där de hårda männen vistas, det är smutsigt och äckligt. Men jag gör det jag ska i lugn och ro. Äntligen en stund av egen kontroll och lugn. Sittandes där ser jag ut genom springorna hur min vakt i dagsljuset beter sig som de andra sluskarna. Då händer något. Folket i byn springer fram och tillbaka där utanför. Skriken ekar mellan hyddorna för att tyna bort bland skogens träd, de slåss därute. Jag håller mig kvar på dasset, i trygghet när dörren slits upp och vaktens kamrat sträcker sig in för att ta pappret. 'Vad ska jag göra? Slå dig i huvudet med en pappersrulle? låt mig vara!' kastar jag vasst i ansiktet på honom och förvirrad lämnar han mig ifred.

Kaoset utanför lugnar sig och jag hör en röst. En röst som jag känner igen från förr. Därute står min syster men när jag kliver ut ser hon mig inte. Det har gått så lång tid nu men glädjeropen fyller luften när jag springer fram till hennes famn. De kom för att hämta mig trots allt. Folket vars by vi är i har blivit de nya fångarna och jag är fri.

Plötsligt sprider sig en tystnad av skräck genom våra folk. Längst bort i byn kommer en stor björn ur skogen som lockad av vårt oväsen. Den tittar på oss. Alla börjar springa i panik och så gör även björnen, fortare och fortare. I förtvivlad desperation lyckas jag ta mig upp för den mossbevuxna bergväggen till en avsats där några hus ligger men björnen kommer ifatt mig. Jag ramlar och försöker skydda mig själv där jag ligger blottad på rygg. Björnen frustar vild av raseri när den reser sig på bakbenen. Då plötsligt sliter sig mannen, som vaktat mig varje dag sedan jag fördes till byn, han sliter sig loss från männen i min stam. Och uppför berget för att rädda mig. Med en otrolig styrka ser jag hur han ger sig på björnen som tappar sin balans. Det blir en intensiv men kort kamp innan mossan lossnar under björnens ramar och den faller ned till marken för att lufsa tillbaka in i skogen.


(Sen bröts magin kring den världen och jag vaknade. Telefonen ringde och klockan var nästan 12. Dags att vakna för länge sedan. Men den här drömmen var intressant och jag ville och behövde nog få den att fortsätta. Eller så behövde jag sova länge.. vem vet.

en väldigt intressant kluven känsla inför min vakt där. Han var den som höll mig fången men jag smickrade honom och kom honom nära för att sedan avståndstagande se honom som en av''dem''. Men i slutet så räddade han mig..

sen kan man ju undra varför hela världen var realistisk som strax före medeltiden - fast det fanns toapapper.. ?! det var den enda detaljen som inte stämde)

Bitter inställning till kärlek och längtan efter kramar.

Senaste tiden har jag funderat en del över de killar jag träffat, dejtat, haft förhållanden med. Någon sa att jag haft otur med killar men jag håller inte med. Nog har det funnits problem, annars skulle jag väl inte vara singel. Och visst har jag lyckats förälska mig i några som visat sig vara rätt ruttna. Men glada dagar med ordentliga varma kramar har funnits. och förälskelse och kärlek har funnits.

Eller har den det? Finns kärlek på riktigt eller är det bara en desperat drift att inte vara ensam som får oss att försöka? Har man haft för höga krav, eller för låga? Antagligen både och. Antingen man förväntat sig och krävt mer än vad man behöver för att stanna lyckliga. Eller så har man nöjt sig med någon som man egentligen inte tror kommer finnas kvar i längden.
Ska man vara glad åt korta perioder och stunder av närhet och illusioner eller måste det vara länge för att vara värt något? Gå på magkänsla, flirta och impulsivt låta saker hända och inse att saker går för fort eller att han inte är den man hoppades? Hur klarar man att lära känna någon långsamt utan att ta avstånd? Hur gör man för att hålla intresset på sparlåga medan man utforskar vem en kille är utan att det dör och utan att det säger poff och exploderar?

Är det ens värt att försöka? Förr eller senare slutar de pirriga, glada, drömmande dagarna med att tårar rullar ner för någons kind.
Jag vill tro på människor, jag vill ha en trygg mans armar omkring mig, jag vill dela med mig, jag vill vara i någons värld. Men det känns just nu som en orealistisk tanke. Jag har så många ursäkter och bortförklaringar, även om någon skulle få mig att drömma lite så tror jag det krävs en del för att få mig att våga tro att kärlek finns och kan fungera.