Bitter inställning till kärlek och längtan efter kramar.

Senaste tiden har jag funderat en del över de killar jag träffat, dejtat, haft förhållanden med. Någon sa att jag haft otur med killar men jag håller inte med. Nog har det funnits problem, annars skulle jag väl inte vara singel. Och visst har jag lyckats förälska mig i några som visat sig vara rätt ruttna. Men glada dagar med ordentliga varma kramar har funnits. och förälskelse och kärlek har funnits.

Eller har den det? Finns kärlek på riktigt eller är det bara en desperat drift att inte vara ensam som får oss att försöka? Har man haft för höga krav, eller för låga? Antagligen både och. Antingen man förväntat sig och krävt mer än vad man behöver för att stanna lyckliga. Eller så har man nöjt sig med någon som man egentligen inte tror kommer finnas kvar i längden.
Ska man vara glad åt korta perioder och stunder av närhet och illusioner eller måste det vara länge för att vara värt något? Gå på magkänsla, flirta och impulsivt låta saker hända och inse att saker går för fort eller att han inte är den man hoppades? Hur klarar man att lära känna någon långsamt utan att ta avstånd? Hur gör man för att hålla intresset på sparlåga medan man utforskar vem en kille är utan att det dör och utan att det säger poff och exploderar?

Är det ens värt att försöka? Förr eller senare slutar de pirriga, glada, drömmande dagarna med att tårar rullar ner för någons kind.
Jag vill tro på människor, jag vill ha en trygg mans armar omkring mig, jag vill dela med mig, jag vill vara i någons värld. Men det känns just nu som en orealistisk tanke. Jag har så många ursäkter och bortförklaringar, även om någon skulle få mig att drömma lite så tror jag det krävs en del för att få mig att våga tro att kärlek finns och kan fungera.

mitt i natten svammel

här dagen efter börjar jag fundera på hur vettigt det är att skriva långa blogginlägg mitt i natten. Det blir ganska mycket svammel men jag låter det stå kvar ändå. Jag behövde skriva av mig.

Just nu sitter jag och funderar på om jag reagerar för starkt. Jag tror inte att den jag skrev om är som andra jag träffat. Men jag blev skrämd. Det gjorde ont. Men jag bryr mig fortfarande fast jag är ändå lite rädd att låta saker passera. Jag är rädd att släppa någon nära och bli sårad igen. Fast hur var det jag själv sa för ca. ett år sedan: inte ska väl jag behöva lida för vad andra har gjort dig? Och hur kan jag då låta någon annan lida för vad tidigare killar gjort?

Det är svårt det här

Kan iofs hänvisa till en dikt som inlägget som var här inspirerade till : Tänk efter nu

.

Tänk efter vad du gör...

Det här inlägget har tagits bort på grund av för mycket svammel.. jag tänker för mycket och borde lära mig vara tyst ibland.

Jag vill dansa!

Jag önskar att jag kunde dansa !
vicka på rumpan i en kort klänning är inte samma sak... Såg precis en film som heter ''Make it happen'' och känner mig så dålig. det är en sån film om en tjej med dansar-drömmar. Och jag är så otränad, har jättedålig kondition och har ingen aning om hur jag ser ut på ett dansgolv.. haha.. hemma kan jag knappt gå 5 meter innan jag går in i något å får ett blåmärke...
Nu är jag sugen på att gå ut på fredagarna, nykter, på något billigt dansgolv så man får lite träning. Både i den rent fysiska - jag är för lat nu- formen. Men även så man kanske blir lite rörligare, vågar släppa loss mer.
Eller så kanske jag borde köpa en ny mp3 spelare, dra på mjukiskläder och dra bort på någon öde gångväg och dansa under en gatlykta..
Hittade precis ett ställe med drop-in på söndagar, 100Kr/gång för att dansa salsa.. å sen kan man stanna efter och träna. Låter kanske som en plan. Då är man inte uppbunden på att gå varje gång utan betalar för de gånger man hinner och orkar. hmm..

Tänk om man kunde dansa.. ! jag vet ju att jag antagligen är för lat för att det skulle kunna bli verklighet... suck... men... vi får väl se ;)

Dansgolvet fre 14/11

Jag ville gå ut men tjejerna kunde inte, de tjatar nu på mig om att jag ska med dem ikväll istället. Men jag har tänkt göra annat ikväll, så jag gick ut själv igår. Fast riktigt själv blev jag ju inte. Jag letade impulsivt upp en kavaljer på nätet som tog med mig till ett ställe. Han var trevlig och vi dansade en del men även om han envist höll sig på dansgolvet med mig så var han väl inte den ultimata personen att just dansa med. Det är roligare med killar som spexar och är lite galna. Och då jag började få krupp på att dansa med 'bara' honom så drog jag en fuling. "Titta där är några polare till mig, jag ska bara säga hej" så gick jag iväg å dansade med några galna killar. De hade spanat på mig å jag förklarade för dem att jag lånade dem lite för jag behövde en pause. Sen fortsatte kvällen så att jag dansade mest med dem och ibland med han jag kom med. Blev bjuden på dricka å tog lite luft med en ur gänget. Han hade flickvän men dränkte mig i komplimanger och jag kände mig elak mot min stackars kavaljer som jag lämnat där inne på dansgolvet någonstans. När det blev dags att gå blev jag följd av icke-singeln mot tunnelbanan men efter att jag fått tacka nej 100gånger till att bli bjuden på mat eller få skjuts i taxi hem så gav han upp.

Jag tycker synd om flickvännen till den killen. Ok om man dansar å flirtar lite på skoj men ... alla dessa komplimanger och erbjudanden...

Idag fick jag ett meddelande från han som jag gick ut med från nätet. Jag hade nästan funderat på att skriva å be om ursäkt att jag dissade honom så mycket men fick som sagt ett mail, som jag inte svarat på ännu... han skrev:
Tja!
Tack för igår! Du var mig en jävel på att dansa, blev faktiskt lite imponerad. Jag får öva på den där högtalargrejen om jag ska ha en chans nån gång ;)
(jag provade att porrdansa med högtalarna på stället men de var inte lika bra som de högtalare jag dansade med i somras.. haha)

... Så ... Killarna som hade flickvänner dreglade och höll på att implodera av att dansa med mig. Och killen jag gick dit med, men dissade ganska mycket i slutet av kvällen, höll sig ändå kvar på dansgolvet å mailar dagen efter.
Vad krävs det egentligen för att ni killar ska ge upp?! visst är jag smickrad.. men så bra på att dansa är jag INTE! och jag hade ingen tid att fixa mig utan drog bara på en klänning och sprang till bussen så snygg var jag INTE HELLER...