ttrrrrrrrrrrrrrrlm trrrrrlm trrrrlm trlm trlm trlm *trumvirvel*
P - E - A - B - R - A - I - N
(ärthjärna)
- eeeh.. what?
* I said u're a feckin' peabrain!
- I'm what?!
* U're a peabrain - your brain is the size of a feckin' pea... get it? ... no?... well there's the proof! Now bugger off!
.
måndag, oktober 06, 2008
söndag, oktober 05, 2008
Behovet av julmusik när man inte får slå 'punks'
På vägen hem kom ett gäng 'punks' på bussen och de slog och knuffade varandra, var allmänt dryga och pratade om ämnen som jag tror tanten bredvid dem helst hade sluppit höra. Jag villa slå dem. Ordentliga örfilar. En anledning att få ur mig lite av den aggression jag känner. Fast det gjorde jag inte.
Istället har jag dragit på julmusik i pepparkaksstugan och ska laga ost-skink-spenat paj. Jag skiter fullständigt i de där 'punksen' på bussen - det är mig själv jag har problem med.
Man är sin egen värsta domare. Och försvarare.
Ena sidan är ok med mig själv, till och med trivs rätt bra, och försvarar mitt sätt att agera och hantera verkligheten. Den andra sidan har tröttnat rejält och är inte bara lite små obekväm utan skriker nu och har inte långt ifrån att knuffa mig framför ett tåg om jag inte skärper mig.
Frågan är:
Vilken del av sig själv ska man lyssna på?
Hur mycket ska man försöka sätta sig in i/lyssna på vad andra tänker och tycker?
Vad mår jag bäst av nu?
vad mår jag bäst av i längden?
Men den viktigaste frågan av alla : Hur ska jag lösa situationen?
Den delen av mig som är bittert förbannad på mig själv har övertaget just nu - därför är julmusiken på - svårt att gräva ner sig då. Sen är jag sjukt hungrig...
Om jag har timmar lediga efter att ha pluggat det jag behöver borde jag sitta med Herr Grön eller ta promenader. Inte ställa till det för mig, jag borde lära mig.
Istället har jag dragit på julmusik i pepparkaksstugan och ska laga ost-skink-spenat paj. Jag skiter fullständigt i de där 'punksen' på bussen - det är mig själv jag har problem med.
Man är sin egen värsta domare. Och försvarare.
Ena sidan är ok med mig själv, till och med trivs rätt bra, och försvarar mitt sätt att agera och hantera verkligheten. Den andra sidan har tröttnat rejält och är inte bara lite små obekväm utan skriker nu och har inte långt ifrån att knuffa mig framför ett tåg om jag inte skärper mig.
Frågan är:
Vilken del av sig själv ska man lyssna på?
Hur mycket ska man försöka sätta sig in i/lyssna på vad andra tänker och tycker?
Vad mår jag bäst av nu?
vad mår jag bäst av i längden?
Men den viktigaste frågan av alla : Hur ska jag lösa situationen?
Den delen av mig som är bittert förbannad på mig själv har övertaget just nu - därför är julmusiken på - svårt att gräva ner sig då. Sen är jag sjukt hungrig...
Om jag har timmar lediga efter att ha pluggat det jag behöver borde jag sitta med Herr Grön eller ta promenader. Inte ställa till det för mig, jag borde lära mig.
torsdag, oktober 02, 2008
måndag, september 29, 2008
Mysteriet är löst
Jag vet vem som ringde 0319 det var min 'man' Gaston från Bolivia.
Han ville säga grattis på födelsedagen :)
Lustigt hur ställd jag blir varje gång vi pratar på telefon, min engelska försvinner verkligen. Gaaah" vad jag vill träffa honom igen! vad är det nu 4-5 år sedan?
Han ville säga grattis på födelsedagen :)
Lustigt hur ställd jag blir varje gång vi pratar på telefon, min engelska försvinner verkligen. Gaaah" vad jag vill träffa honom igen! vad är det nu 4-5 år sedan?
söndag, september 28, 2008
Att vara annorlunda
"jag är inte som alla andra"
oooh... vilket sätt att inleda ett blogginlägg på va?! otroligt orginellt.. eller inte kanske. Men faktum är att jag ofta finner att jag inte är som alla andra - jag tänker och agerar inte som de flesta andra skulle ha gjort i alla situationer. Ibland resonerar jag i banor som är så främmande för de jag pratar med att de bara stirrar på mig och säger att de aldrig skulle kunna tänka så. I en del av de situationerna följs deras kommentar av ett "Det är så man borde tänka och göra men det skulle jag aldrig våga eller orka".
I de senare fallen så känns det ganska bra att vara annorlunda. Medan det andra gånger inte är lika roligt. Att börja tvivla på sina tankar och sätt att uppfatta/hantera saker bara för att ingen förstår eller håller med. Ska man det? Det är inte alltid man sitter på den absoluta sanningen men samtidigt ska man väl tro på sig själv och inte påverkas av alla andra? svårt det där ibland.
Jag har mött en del nya människor som håller på att lära känna mig just nu. Och jag känner inte att jag har så mycket kontroll över mitt liv och mig själv som jag skulle önska. Jag vill vara jag, vara så ärlig och öppen som jag brukar försöka vara. Men jag vill inte vara konstig. Jag vill inte faschinera med att jag inte är som alla de puckon de tröttnat på för att de efter ett tag ska inse att Annorlunda kanske är kul. Bara i början men sen blir det bara jobbigt för att de inte förstår mig.
Det kanske låter som att jag är en utomjording nu, det är jag inte. Men vissa dagar känner jag mig väldigt utanför normen.
Just ikväll vill jag inte alls följa samhällets verklighet, jag vill inte sätta mig och plugga. Istället vill jag ignorera månens påbörjade vandring över himlavalvet och låta luften fyllas av rytm. Äta gott och ta fram symaskinen och tyger, Ta fram ritblock och kol, ta fram färgtuber och canvas. Jag vill älska passionerat med någon som vet vad jag vill ha. Dela allt. Dela inget. Ta ut batterierna ur alla klockor och älska livet utan måsten tills jag somnar utmattad.
oooh... vilket sätt att inleda ett blogginlägg på va?! otroligt orginellt.. eller inte kanske. Men faktum är att jag ofta finner att jag inte är som alla andra - jag tänker och agerar inte som de flesta andra skulle ha gjort i alla situationer. Ibland resonerar jag i banor som är så främmande för de jag pratar med att de bara stirrar på mig och säger att de aldrig skulle kunna tänka så. I en del av de situationerna följs deras kommentar av ett "Det är så man borde tänka och göra men det skulle jag aldrig våga eller orka".
I de senare fallen så känns det ganska bra att vara annorlunda. Medan det andra gånger inte är lika roligt. Att börja tvivla på sina tankar och sätt att uppfatta/hantera saker bara för att ingen förstår eller håller med. Ska man det? Det är inte alltid man sitter på den absoluta sanningen men samtidigt ska man väl tro på sig själv och inte påverkas av alla andra? svårt det där ibland.
Jag har mött en del nya människor som håller på att lära känna mig just nu. Och jag känner inte att jag har så mycket kontroll över mitt liv och mig själv som jag skulle önska. Jag vill vara jag, vara så ärlig och öppen som jag brukar försöka vara. Men jag vill inte vara konstig. Jag vill inte faschinera med att jag inte är som alla de puckon de tröttnat på för att de efter ett tag ska inse att Annorlunda kanske är kul. Bara i början men sen blir det bara jobbigt för att de inte förstår mig.
Det kanske låter som att jag är en utomjording nu, det är jag inte. Men vissa dagar känner jag mig väldigt utanför normen.
Just ikväll vill jag inte alls följa samhällets verklighet, jag vill inte sätta mig och plugga. Istället vill jag ignorera månens påbörjade vandring över himlavalvet och låta luften fyllas av rytm. Äta gott och ta fram symaskinen och tyger, Ta fram ritblock och kol, ta fram färgtuber och canvas. Jag vill älska passionerat med någon som vet vad jag vill ha. Dela allt. Dela inget. Ta ut batterierna ur alla klockor och älska livet utan måsten tills jag somnar utmattad.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)