Besöket från Irland

Nu är han här.
Min reaktion blev inte alls som jag trodde, klart jag är glad att se honom och äntligen få prata igenom saker, men jag är och blir mer å mer irriterad och känner först nu hur han sårat mig.

Jag har kommit fram till att han är en viktig person som jag bryr mig mycket om och som jag vill ha i mitt liv. Men jag kan inte erbjuda mer än vänskap och att jag alltid kommer finnas där för honom.

Fast det verkar ändå som att han vill stanna/flytta hit. Och jag känner att jag måste få fokusera på att få ordning på mitt liv, leta bostad, jobba, flytta, börja nytt universitet och först när jag fått ordning på mitt kan jag hjälpa honom få till något här. På söndag åker vi troligtvis till Stockholm/Uppsala för att titta på bostad åt mig och träffa mamma, lillebror å Knon. Jag föreslog i morse att han då kan åka från Stockholm till Irland eller Belgien eller vart han nu ska men möttes av tystnad.
Det är svårt det här - jag har velat haft det här i 2 år och nu är jag mest obekväm och irriterad. det är en sak att träffas å umgås en annan att helt plötsligt ha någon boendes på sin soffa på obestämd tid. Jag är väldigt mån om min självständighet och mitt personliga utrymme..

Pillerfikus och kärleksfunderingar

Jupp - det finns en växt som heter pillerfikus, självklart var jag tvungen att köpa en, den är ganska söt.

Jag var ute med A igår och vi kom in på det eviga ämnet kärlek. Vi kom fram till att vi är väldigt olika, om man ska överdriva det har jag kysst hälften av killarna i en storstad och hon hälften av killarna i en liten liten byhåla. Men jag är en slampa med principer! ( haha (pussas är en sak - vet inte om man blir slampa för det)). Gamla förhållanden, flirtar och liknande drogs upp och jag började fundera - vad är kärlek egentligen? När älskar man någon?
Vore för lätt om det fanns enkla svar på de frågorna men om man jämför de första killarna jag var''tillsammans'' med i 12-14års åldern och de jag haft förhållanden med nu 8-10år senare... ...Det är inte ens i närheten av samma sak, fast ändå är det på något sätt det. Ett pirr någonstans, närheten man längtar efter, den man träffar och delar med, den man inte vill vara utan.

*funderar*

Men för att älska någon krävs så mycket mer än allt det där. Jag tror inte att Viljan har något att komma med. Man kan ha det hur bra som helst tillsammans utan att man kommit till stadiet att man älskar varandra, om man någonsin kommer dit. Men om man väl älskar någon riktigt riktigt djupt tror jag inte man kan sluta, det är magi. En magi man tror man funnit ibland men som ibland visar sig vara ett simpelt korttrick istället. En magi som när den är verkligen dyker upp vänder världen upp och ned. Men det finns aldrig några löften om lycka. oavsett så har inte Viljan något med saken att göra men det har däremot Tiden. (självklart har dina handlingar å val med saken att göra men de är inte de som bestämmer, de bara underlättar eller försvårar).

Kris kommer på besök efter 2 år

Han är på väg hit.
2 år har jag väntat på det här.
2 år av funderingar, känslomässig berg och dalbana, många tårar och frågetecken.

Oavsett om vi, eller jag vågar försöka, eller om vi bara får chansen att prata igenom allt så jag får ett ordentligt avslut så ska det bli skönt. Fast ska jag vara realistisk så lär inte förbannelsen lyftas bara för att vi ses. Men det kanske blir lättare. Efter att han vänder allt upp å ned igen - världen lär bli så på söndag.
Jag vet inte vad jag känner. Jag har ett eget liv nu, jag kan inte bara släppa allt. Det finns andra jag bryr mig om också.

torsdagsturbulent i huvudet

Jag vill inte ha så mycket känslor som jag har just nu. Gamla känslor som aldrig avslutats utan bara lämnats dyker upp när man börjar umgås igen . - eller är det bara gamla minnen man fastnar på?
Det gäller mer än en person.

Och nutiden och dåtiden är återigen i konflikt, på alla sätt.
vad ska jag göra för att något ska fungera å inte allt gå åt skogen?

jag tror jag borde sova lite

Karusellen är igång. Han har hört av sig

Nu är det igång igen..
fötterna är tillräckligt mycket på jorden för att den inte ska få så hög fart ännu.

jag kan inte låta livet vändas upp och ned hur lätt som helst, inte igen. Desto snabbare karusellen får gå desto ondare gör det när jag kastas av ut i verkligheten igen.

Så här står jag - tittandes på en färgglad karusell med figurer ur himlen och helvetet och den kryper sakta framåt men jag vågar inte kliva på. Jag vet inte om jag vill. Allt gör ont.
Ändå var det länge sen jag kände en sån glädje som när jag hörde den välbekanta musiken igen.